Mer om fenomenet BTK King

I ett tidigare blogginlägg berättade jag om kvartersklubben BTK King på Västra Gärdet i Falkenberg Medlemmarna var i 10-12 års åldern och vi skötte allting själva, både styrelsearbete och en omfattande verksamhet med fotboll, bordtennis och handboll. Det här ägde rum under de första åren på 1950-talet och nästan alla gick på Schubergstorpsskolan, flera av oss i samma klass. Kalle Kronvall hette vår lärare och hans stora idrottsintresse bidrog säkert till att vi ägnade en stor del av fritiden till sport. Våra föräldrar tyckte nog att också skoltiden bestod lite väl mycket av idrott i olika former.

Även om fotbollen lockade flest och klubben fostrade många blivande A-lagsspelare är det bordtennisverksamheten som vi kan vara mest stolta över. Flera namn återfanns senare i FBTK:s elitlag. Dick Torstensson, Janne Jacobsson och Göran Kristensson ingick i olika konstellationer som i flera år vann svenska Pojklagspokalen tillsammans med Stellan Bengtsson, ”Stor-Stellan” från ”lokalkonkurrenten” Västergården.

En kul detalj, men också ett exempel på BTK Kings:s omfattande verksamhet, var att vi vid ett tillfälle blev kallade till ett möte på Ritz. Det var IF Böljans engagerade ungdomsledare Erik Dahlgren som enträget bad oss att avstå från att gå in i seriesystemet, dittills hade vi varit för unga för att få göra det. Han var naturligtvis orolig för att det skulle försvåra för de etablerade klubbarnas verksamhet. Nu blev det inte så. Så småningom började flera av oss spela med främst Falkenbergs FF:s och IF Böljans pojk- och juniorlag.

Ett annat bevis på att BTK King var ”på riktigt” är den här notisen från Hallands Nyheter:

BTK King har firat två-årsjubileum

BTK King nere på Västra Gär­det har i dagarna firat tvåårsjubileum. Detta högtidlighölls med lemonad och kakor, samt med klubbmästerskap, som var indelad i två klasser, A- och B-klass. I A-klasen hade inte Jan-Eric Jacobs­son någon större svårighet att ta hem mästerskapet i Dick Torstens­sons frånvaro. I B-klassen gick segern som väntat till Göran Kris­tenson, som dock fick kämpa väl mot såväl Krister Eirefeldt som Lennart Eriksson i finalen. Efter tävlingen hölls prisutdelning.

Resultat: A-klassen: 1) Jan-Eric Jacobsson, 2) Rolf Pettersson, 3) Annica Jacobsson.

B-klassen: 1) Göran Kristensson, 2) Lennart Ericson, 3) Krister Eirefeldt.

Stjärnor och stolpskott i Ny Demokrati.

Strax före jul sände P 1 en dokumentär om Ny Demokrati.  Programmet väckte förvånansvärt liten uppmärksamhet, kanske beroende på att media hade fokus på Löfvens återkommande felgrepp och dess följder. ( Finns det för övrigt någonting som talar för att regeringens dokumenterade oförmåga skulle ha upphört i och med decemberuppgörelsen?) 

En annan förklaring till att programmet om NyD inte vållade någon större debatt kan vara ett lågt nyhetsvärde. Numera är det välkänt att Ian Wachtmeister och Bert Karlsson var betydligt bättre på att stapla ölbackar än att leda ett politiskt parti. När media efter valet började granska trovärdigheten i deras förslag, som dominerades av dels orealistiska besparingsförslag, dels skrönor om invandrare, gick det snabbt utför. Flertalet av de väljare som hade ryckts med av det populistiska och främlingsfientliga budskapet insåg att det som basunerades ut på torgmöten runt om i landet ofta visade sig vara osant. Det som återstod när felaktigheterna skalats bort var i stort sett Bert Karlssons klämkäcka kampsånger. 

Dokumentärens intervjuer med de båda huvudrollsinnehavarna förtydligade varför inte bara det politiska budskapet utan också organisationen föll ihop som ett korthus.  När Bert Karlsson säger: ”det går inte att starta ett parti på det sättet, vi kände ju inte de här människorna” syftade han på partiets riksdagsledamöter! Wachtmeister uttryckte samma sak så här: ”vi hade fler stjärnor men också fler stolpskott än andra partier.”

Att Ian räknade sig själv till den förstnämnda kategorin var inte att ta fel på. Huruvida han räknade sin partner dit är mera tveksamt. Samarbetet dem emellan sprack ju och de omdömen som växlades i intervjuerna var inte direkt kärvänliga. Enligt Bert var Ian en halvdiktator som riksdagsgruppen länge försökte avsätta och Ian kontrade med att Bert inte kunde svara på frågor, då gick han alltid.

Bert Karlsson skroderade i dokumentären med att han sällan var i riksdagens kammare, ”det var meningslöst.” Nu vet vi att det snarare var för att slippa ifrågasättas. Att besöken var få stämmer säkert, närvaron där kan knappast ha motiverat riksdagsarvodet.  En av de få gångerna var när vice gruppledaren Johan Brohult från talarstolen meddelade sitt avhopp från partiet. Då kom Karlsson inrusande och intog en plats strax framför talarstolen. Efter tillkännagivandet fick Brohult räddas ut bakvägen.

Däremot tillhörde Vivian Franzen uppenbarligen i Wachtmeisters stjärnstall, enligt honom ”en av våra bästa folktalare”. Det var Franzen, partiledare i en av falangerna i det turbulenta slutskedet, som undrade hur länge det skulle dröja innan våra svenska barn skulle vända sig mot Mecka.

Var det aldrig tråkigt, talmannen?

”Det måste vara långtråkigt till max att tvingas lyssna på alla anföranden.” Den kommentaren möter jag nästan var gång jag är ute och berättar om mitt tidigare uppdrag som riksdagens vice talman. Och visst kunde det vara lite segt ibland när ämnet inte var alltför upphetsande, timmen sen och närvaron i plenisalen begränsad. 

Men det bestående intrycket av mina närmare tio år är ändå det motsatta. Också när debatterna rörde ämnen som inte direkt toppade mediernas bevakningslistor var diskussionerna oftast intressanta. Ledamöterna var engagerade och pålästa och replikväxlingarna minst lika tuffa som i de mer uppmärksammade debatterna.

Det saknades inte humor. Jag tänker återkomma till inlägg som jag tycker bevisar det. Men jag upplevde också händelser som visserligen kunde göra ett arbetspass i talmansstolen dramatiskt men på ett mindre trevligt sätt. Under perioden 1991-04 var det inte sällan någon av Ny Demokratis ledamöter som stod för det sistnämnda.

I rättvisans namn ska sägas att nydemokrater också finns med på min lista över underfundiga och roliga inlägg. En sen kväll när utrikesutskottets ärenden debatterades och de närvarande ledamöterna kunde räknas på ena handens fingrar påbörjade Richard Ulfvengren från Stockholm sitt inlägg ungefär så här: ”Herr talman. När man står och blickar ut över kammaren känns det lite ironiskt att börja tala om befolkningsutvecklingen i världen…”

BTK King - en förening värd namnet.

På Västra Gärdet i Falkenberg fanns på 1950-talet en kvartersförening med framförallt bordtennis och fotboll på programmet. Det fanns en styrelse, man hade årsmöte, budget, fotbollsplan, pingislokal och ett vackert klubbmärke. Matchstället var svarta byxor, svarta strumpor och gula tröjor.

Så långt var BTK King, som var det stolta namnet på klubben, inte särskilt unik. Om det inte hade varit så att alla medlemmar var i 10-12 års åldern och att verksamheten sköttes helt utan medverkan av några vuxna. Enda undantaget var hjälp med körning till några enstaka bortamatcher, var det inte alltför långt bort cyklade vi. Ekonomin klarades främst med hjälp av lottförsäljning med sponsrade vinster och med entréavgifter på de välbesökta hemmamatcherna i fotboll. Dessa spelades på planen som låg i anslutning till Schubergstorpsskolan där äldreboendet Boken finns idag. Bordtennis spelade vi i urmakare Jacobssons källare i radhuset på Södergatan och där var åskådarplatserna minst sagt begränsade, ett par tre personer på var sida om bordet. Uppriktigt sagt var det inte mycket plats för spelarna heller, det var inte möjligt att förflytta sig mer än någon meter från bordskanten.

Med facit i hand kan vi konstatera att många av våra medlemmar blev inte bara framgångsrika pingis- och fotbollsspelare, i flera fall på elitnivå. Den lärdom vi fick med oss från föreningsarbetet och det ansvar vi själva fick ta för verksamheten var också betydelsefull. Säkert medverkade den kunskapen till att flera av oss senare återfanns på olika uppdrag i samhället, inte bara inom idrotten.

Idag är ungdomsidrotten organiserad och specialiserad. Samhällsstöd och en omfattande och bra föreningsverksamhet med duktiga ledare är viktigt. Men det finns en baksida – motivationen att bilda ett nytt BTK King blir mindre.

Jag får nog anledning att återkomma med mer av det jag minns från en verksamhet som jag tycker är värd att uppmärksamma.

"Vi sätter oss inte i en regering som inte leds av en socialdemokrat"

Häromdagen fick finansminister Magdalena Andersson frågan om hon kunde tänka sig att ha samma post i en moderatledd regering och hennes kommentar blev att ”frågan var rent hypotetisk.” Min gissning är att om det istället varit ”skarpt läge” hade svaret blivit något i stil med: ”Vi sätter oss inte i en regering som inte leds av en socialdemokrat.”

Jag återkommer till likheterna mellan diskussionerna efter valet 1991 och den debatt vi har idag. Då hade det främlingsfientliga och populistiska Ny Demokrati fått den vågmästarroll Sverigedemokraterna har idag.

Liksom inför årets val fanns det 1991 farhågor för att regeringsbildandet skulle bli svårt och liksom idag fanns det förespråkare för en blocköverskridande regering.

Valresultatet visade att M, Fp, C, och KD tillsammans blev större än S och V men att man inte fick egen majoritet. Ian Wachtmeisters och Bert Karlssons parti hade fått den vågmästarroll många befarade.

Dagens täta allianssamarbete fanns inte 1991 och den fyrpartiregering under Carl Bildt som så småningom blev resultatet var långt ifrån självklar. Det fanns tveksamheter främst i folkpartiets och centerns riksdagsgrupper.

Försöken att få till stånd en blocköverskridande regering omöjliggjordes i praktiken av ett tydligt besked från socialdemokraterna: ”Vi sätter oss inte i en regering som inte leds av en socialdemokrat.”

Jag har svårt att se något i den nuvarande S-ledningens agerande som skulle tyda på ett annat ställningstagande än det Ingvar Carlssons socialdemokrater tog 1991. Och att en ny moderatledare skulle våga sig på motsvarande experiment är inte heller troligt.

En blocköverskridande regering med socialdemokrater och moderater, hur goda argument det än finns, lär dessvärre få svårt att vinna gehör.