söndag 25 januari 2015

Axel Julius Blomgren, hustrun, vännerna, fisket och jakten..

Axel och "trollhättebon" Gustav Larsson vid  päronträdet  som Axel planterade något av hans första år i stugan och som nu bara har kronan ovan sanden men ändå  fortfarande bär frukt !
.
Axel på sin  favoritplats på ljugarbänken.  På bilden också Ingrid Zackrisson som hade badstuga på klitterna bredvid Axels.

Trots att backfiske och garnfiske var Axels huvudsakliga försörjning var han nog mest känd som säljägaren Blomgren. Det kan tyckas märkligt eftersom han förmodligen inte sköt en enda säl! Däremot var Axel till ovärderlig hjälp vid många säljakter, framförallt tillsammans med grosshandlaren och den kände falkenbergsprofilen Anders Hallberg. Åtskilliga var de gånger de tillsammans tog sig ut till Marsten i Axels eka. Där kunde det bli rätt goda fångster när gråsälen lekte utmed hallandskusten, berättade Axel, som hann medverka till att 434 sälar fick sätta livet till innan de blev fridlysta. ”Den sista sköt vi i uppe i Ätran vid Herting”, mindes Axel.
Axel skötte båten och tog hand om de skjutna sälarna. Han kokade tran som sadelmakarna använde som smörjolja och skinnet sålde han till Falkenbergs skomakare. Dessutom var det skottpengar på sälarna som var ett gissel eftersom de förstörde näten, tre kronor betalades för varje djur.

Det var inte bara när det handlade om sälar som Axel hjälpte Anders Hallberg med jakten. ”Rådjur och hare och allt som sprang vilt och var matnyttigt”, som Axel uttryckte det.
På sommaren hade Axel också i uppdrag att förse Strandbaden med tång till gästernas tångbad.

Fisken levererade han till Westgerds fiskaffär på Hotellgatan. Han hade en pakethållare där fram på cykeln där fisklådan bands fast. Annars var det inte särskilt ofta Axel gav sig iväg till centrum. När det hände ingick i regel en pilsner eller två på ”Källaren Laxen” som drevs av Bryggeri Falken.

Överhuvudtaget trivdes Axel bäst i sin stuga, han gick ogärna bort någonstans. Han var stor djurvän och i stugan samsades han med sina katter, det kunde vara både åtta och tio som bodde i stugan under vintern. Tillsammans med Axels något begränsade intresse för städning satte det sina spår...

Men Axel Blomgren var alls ingen enstöring. Han hade många vänner och var en god berättare. En nära vän var ”trollhättebon” Gustav Larsson. Han hade trivts så bra som sommargäst i Skrea att han senare flyttade dit. Ända fram till dess att Axel passerat de åttio, Gustav var några år yngre, kunde de båda vännerna vid fint väder ro ut och pilka torsk och makrill. En annan kompis var David Ringström som hade badstuga på klitterna strax söder om Axels. David var sjöman ”på de stora haven” och han och Axel hade mycket att ljuga om när de träffades.

Vi kan tyvärr inte berätta så mycket om Axels fru ”Lisa”, Lovisa Rebecka Olsson, men det betyder inte att hon var oviktig för honom, tvärtom. ”Ett rejält och präktigt fruntimmer som visste vad hon ville, och lite till”, brukade Axel säga. Lisa var född i Ljungby utanför Falkenberg 1875 och var äldst av sju syskon. Hon och Axel gifte sig i Skrea Kyrka 1912 och de fick inga barn. Så länge Lisa levde var det ordning och reda, fint och välstädat i stugan. Hon dog på Falkenbergs lasarett i december 1937 och efter det blev det aldrig sig likt i den blomgrenska stugan. När Axel dog, strax före jul 1967 hade han alltså varit änkeman i trettio år. Han och Lovisa är begravda på Skrea kyrkogård.

Husförhörslängdens ”Backstuga i Sanden” eller ”Sandslätt 9”, numera ”Blomgrenska” är fortfarande privatägd och används som sommarstuga. Detta ungefär 180 år efter det att den ”avskedade Rotebåtsmannen” Tobias Gabrielsson Krämer och hans familj först  flyttade in i torpet...

lördag 24 januari 2015

Axels mormor och morfar flyttar till stugan 1853



Axels mormor och morfar, Lorentz Jonasson Blomgren och Christina Andersdotter, är starkt förknippade med ”Blomgrens” stuga på Skrea Strand. Lorentz föddes 1831 i byn Odensjö i Småland. 20 år gammal flyttade han till Halmstad och blev snickarlärling hos Elias Hallgren. Christina var född 1823 och hade som tjugotreåring flyttat från Skrea till Halmstad där hon arbetade som piga i olika hushåll. I Halmstad får hon sällskap med Lorentz och hon blir med barn.

 Lorentz får vid samma tid trubbel med polisen. I husförhörslängden står det ”Straffad för stöld enligt Halmstads Rådhusrätts utslag 29/8 1853” Dessa två händelser är troligen en bidragande orsak till att de båda ungdomarna 1853 flyttar till Christinas föräldrar i stugan i Skrea. I slutet av samma år föds Carolina, Axels mamma. Christina och Lorentz gifter sig i Skrea Kyrka den 5 januari 1854. ”Båda, vilka ej äro släkt med varandra, inflyttade från Halmstad denna höst med det Bevis att de äro förlovade med varandra. Till äktenskapet gifver torparen Anders Pehrsson Skräck på Sandslätt sitt muntliga samtycke” skriver prästen i vigselboken.

Christina och Lorentz fick ytterligare fem barn, Amalia Albertina född 1856, Josephina, 1858, Maria 1861 och Ingrid Christina 1863. Den enda sonen, Carl August föddes den 15 maj 1867 men dog bara några dagar gammal. Liksom Carolina flyttar hennes två yngre systrar, Maria och Ingrid Christina, till Köpenhamn innan de fyllt 20 år.

Vi vet inte mycket om Axels mamma. Hon var alltså äldst av sex syskon och flyttade, 21 år gammal, till Halmstad och därifrån vidare till Köpenhamn. När Axel föddes var hon 29 år och vi vet alltså inget om hennes vidare öden.

Livet för Axels morföräldrar var säkert ingen dans på rosor. Vi hittar ytterligare en anteckning som visar att Lorentz hade problem med polisen. 1868 blev han tilltalad i Halmstad för ”bedrägeri och förfalskningsbrott”. Av husförhören framgår att Christina var ”sjuklig, har fallandesot som påkommit sedan hon blev gift”. (Fallandesot är det som idag heter epilepsi.) I januari 1900, sex år efter att Axel kom från Köpenhamn, dör Christina ”av ålderdom”.  Av allt att döm bodde hon kvar i stugan fram till sin död. När däremot Lorentz dör 1908 av ”magsår” gör han det enligt dödboken på ”Fattighemmet”.   Dit hade han kommit ett år tidigare och då tillsammans med sin ”ofärdiga” dotter Amalia Albertina som tydligen bodde kvar hos föräldrarna ännu i femtioårsåldern.
Troligen är det nu, 1907 som Axel Blomgren övertar stugan. Då är han 25 år gammal.

Det måste ha varit trångt i stugan under de här åren. Där bodde, förutom Christina och Lorentz och deras fem barn också Christinas föräldrar. Under flera år är dessutom drängen Johan Gustav Olsson skriven som ”inhyst” på platsen. Han var född 1839 som oäkta son till pigan Gustafa Olofsdotter på Björnhult. Det finns ingen uppgift om när han flyttade in men det verkar ha varit redan som mycket ung. Därför är det sannolikt att det fanns någon form av släktanknytning.                                

Den sista delen av berättelsen handlar om huvudpersonen själv, strandfiskaren och säljägaren Axel Julius Blomgren.

onsdag 21 januari 2015

Anders Pehrsson Skräck och Ingeborg Johansdotter, Axels mormors far och mor.

Säljägaren och strandfiskaren Axel Julius Blomgren


När Axel anlände till stugan på klitterna vid Skrea Strand var det alltså till mormor och morfar, Christina Andersdotter och Lorentz Jonasson Blomgren. Men Christina och Lorentz var inte de första i släkten som bott där. Redan 1840 hade Axels mormors far och mor, Anders Pehrsson Skräck och Ingeborg Johansdotter,flyttat dit. 
Anders var född i Skrea 1791 och Ingeborg i Asige 1780. Familjen var först skriven på Nytorp vid Lilla Ågård, också det ett torp på Allmänningen vid stranden. 1830 sade länsman Mensen, som ägde Ågård, upp Pehrsson Skräck från det torpet men han fick gå till domstol för att få honom att acceptera uppsägningen. Tydligen löstes konflikten eftersom familjen verkar ha bott kvar på Nytorp ända tills 1840 då man flyttar hit till den stuga som för falkenbergarna är känd som ”Blomgrens”.

Flera andra noteringar tyder på att Pehrsson Skräck inte var enkel att tas med. 1828 åtalas han ”för att han skall på allmänna landsvägen vid Ågård, den 4:e sistlidna oktober, slagit hustrun Börta Jönsdotter på Lilla Ågård.” När målet kom upp var inte Anders närvarande. Sedan tycks det ha lagts ned, förmodligen för att åklagaren inte fick tag i några vittnen. Några år senare blev Anders ”tilltalad för att ha gömt stöldgods” och 1840 åtalad på nytt, nu för en mindre förseelse och frikänd.

I husförhörslängden 1836-1839 antecknas Ingeborg som ”krympling”. Anders och Ingeborg fick två döttrar. Förutom Christina, Axel Blomgrens mormor, också Johanna Petronella. Johanna blev bara 20 år, hon dog dagen före julafton 1836. I vigselboken står Anders som båtsman men senare kallas han torpare.

Familjen Pehrsson Skräck var alltså den första i Axel Blomgrens släkt som bodde i stugan. Men redan före 1840 tycks en ”avskedad Rotebåtsman”, Tobias Gabrielsson Krämer och hans familj ha bott i torpet. Gabrielsson Krämers och Pehrsson Skräcks vägar korsas vid flera tillfällen. De var ungefär jämngamla och båda hade ett förflutet som rotebåtsmän.
Det troliga är alltså att stugan är byggd senast i slutet av 1830-talet, men den kan mycket väl vara äldre än så. För det talar t.ex. att det i granntorpet bodde en familj redan 1834. Det är det huset vi idag kallar ”Mårtenssonska” men som tidigare var känt som ”Gustens”.

I nästa inlägg återkommer vi till Axels morföräldrar, Lorentz och Christina, som flyttade till stugan 1853 under en för de båda ungdomarna svår tid. Christina var i åttonde månaden, de var inte gifta och Lorentz hade i augusti samma år dömts för stöld vid Halmstad Tingsrätt. 
Därefter ska vi naturligtvis komma tillbaka till berättelsens huvudperson, säljägaren, strandfiskaren och livsfilosofen Axel Julius Blomgren.






söndag 18 januari 2015

Axel Blomgren och "Backstugan i Sanden"



Vid laga skifte i början av 1800-talet avsattes området vid Skrea Strand som allmänning för byarna Ågård, Källstorp, Hjortsberg och Skrea. På Ågårds allmänning lät Skrea socken uppföra åtta backstugor som är beteckningen på en enkel stuga ofta byggd som bostad åt socknens fattighjon. Tre av dessa stugor låg utmed Klittervägen på Skrea Strand och två av dem finns kvar idag. Den som ligger närmast Strandbaden kallas idag ”Mårtenssonska”, tidigare ”Gustens”, och äga av kommunen. Det andra torpet som ligger rakt nedanför Falkhyddan är känd som ”Blomgrens” och det är om den stugan och om de som har bott där sedan stugan byggdes på 1830-talet som jag ska berätta.

Det är svårt att med säkerhet fastställa stugans ålder och vilka som bodde där först. I kyrkoböckerna har samma torp ofta olika beteckningar. ”Backstuga i Sanden” är ett namn som förekommer men sannolikt är det torp som sedan mitten av 1800-talet i husförhörslängderna benämns ”Sandslätt 9” den stuga som Axel Julius Blomgren kom till från Köpenhamn dagarna före jul 1894.  Han var då tolv år gammal och i den lilla stugan bodde Axels morfar och mormor, Lorentz Jonasson Blomgren och Christina Ankersdotter. Kvar hos föräldrarna fanns också deras tjugosexåriga dotter Amalia Albertina, alltså Axels moster. Axels mamma Carolina hade flyttat hemifrån tidigare.
Kanske hade Axel tagit sig till Skrea på egen hand, kanske hade morfar hämtat honom i Köpenhamn där han tills nu bott med sin mamma. Kanske är det istället hon som har följt med honom till Skrea. I så fall har hon snart återvänt till Köpenhamn dit hon flyttat 1876. 

I den danska huvudstaden föddes Axel den 13 oktober 1882. Det ligger nära till hands att pappan var dansk även om det inte går att dokumentera. Vi kan inte heller återfinna Carolina tillbaka i Sverige och förmodar att hon stannade kvar i Danmark. Vad vi däremot vet med säkerhet är att Axel blev kvar i Skrea som fosterson hos mormor och morfar.

Jag återkommer i senare inlägg med mer om stugans historia och om de människor som bodde där. Jag ska också berätta mer om säljägaren och strandfiskaren Axel Blomgren som talade om att han köpte stugan av Skrea kommun i början av 1900-talet för 50 kronor. ”Det var mycket pengar på den tiden om man betänker att en halv liter brännvin kostade 30 öre”, tillade Axel med glimten i ögat. Han bodde kvar i sin stuga tills han dog 85 år gammal den 19 december 1967.

fredag 16 januari 2015

Incident vid Wallenbergmonumentet i Budapest.




I oktober 1990 besökte jag Budapest tillsammans med dåvarande talmannen Thage G Petersson. Syftet var att informera oss om den pågående demokratiseringsprocessen. Vi träffade talmannen och presidenten men också utrikesministern och andra företrädare för regeringspartiet Demokratisk Forum.

Vid besöket inträffade en incident som upprörde talmannen som alltid var noga med protokoll och formaliteter. Vi skulle stanna vid Raul Wallenbergmonumentet på Szilagyi Erzébet-allén för att lägga ned en blomsterbukett vid statyn. Thage hade noga poängterat för ambassadpersonalen att det absolut inte fick vara en krans. När vi kom dit tillsammans med ambassadören, jag vill minnas att det var Sten Strömholm, stod en dam beredd med en, just det – jättestor krans. 
Talmannen blev förbannad och ville först fortsätta förbi platsen men en något skamsen Strömholm lyckades övertala Thage G Petersson att fullfölja programmet. TV och andra media fanns på plats och det skulle bli svårt att förklara varför ambassadbilen stannat till och genast kört vidare. Situationen löstes genom att kransen snabbt gömdes undan och ersattes med en lika snabbt införskaffad bukett.