lördag 21 februari 2015

Underlätta för företagarna att hitta hem!




Det fanns en tid då köpmannaföreningar, hantverksföreningar och andra småföretagarorganisationer dominerades av folkpartister. Det var snarare regel än undantag att man träffade på aktiva liberaler i ledningarna både på centralt och lokalt plan. Utan att ha tillgång till någon statistik misstänker jag att också i medlemskåren och bland partiets förtroendevalda var andelen småföretagare större då än idag.

Nostalgi? Ja, förmodligen. Och visst är näringslivets struktur annorlunda idag än på 1960- 70- och 80-talen. Framförallt har organisationernas verksamhetsformer förändrats. Det arbete som tidigare sköttes på ideell basis av företagarna själva sköts numera i stor utsträckning av tjänstemän. Dagens krav på den som äger ett mindre företag ger sällan utrymme för omfattande föreningsinsatser och därmed har också kopplingen till politiskt arbete minskat.

Jag tycker ändå inte att det räcker som förklaring till att Folkpartiet tycks ha tappat mark bland hantverkare, köpmän och andra småföretagare. Inte heller vårt program kan vara skälet, vi har ett bra näringspolitiskt program och utmärkta personer som saluför det. 

Det finns en svaghet, och den gäller inte bara fp och inte bara idag, nämligen att politiken inte förmår ta hänsyn till det faktum att företaget och företagarna hör ihop. Att bestämmelser som reglerar verksamheten i företaget påverkar också de människor som äger affären eller fabriken.
Bristande förståelse för småföretagandets villkor gäller tyvärr generellt, inte minst har det alltid kännetecknat socialdemokraternas näringspolitik. Man har inte insett att i det lilla företaget är det företagaren själv som är den viktigaste resursen.

Om jag har rätt, att företagarnas intresse för Folkpartiet har minskat, beror det i stället på att marknadsföringen av vårt program för företagande har hamnat på tok för långt ner på prioriteringslistan! Detta trots att bra förutsättningarna för att starta och utveckla företag är avgörande för att vi ska få resurser till det socialliberala samhälle vi eftersträvar. 

Folkpartiet har länge varit tongivande när det gäller bra villkor för privat företagande   i välfärdssektorn, Att vidga den fokuseringen till att gälla också småföretagare i andra branscher skulle räcka långt!

lördag 14 februari 2015

Spettekakor, telegrafstation och sjusitsiga amerikanare.



I mitten av 1800-talet hade min farmors mormor, Beata Andersdotter, lanthandel i Årstad utanför Falkenberg. Farmors mor som så småningom tog över verksamheten hette Johanna Jönsson men kallades ”Johanna i Råsen” efter platsen där affären låg. 1912 överlät Johanna i sin tur rörelsen till min farmor, Camilla Christiansson.

1915, under full storm, brann den nybyggda kontors- och förrådsbyggnaden ner till grunden. Det var ett hårt slag men inte minst viljan att fortsätta familjetraditionen gjorde  att inom mindre än ett år stod en ny byggnad klar och verksamheten kunde fortsätta. Naturligtvis utgjorde behovet av försörjning också en drivkraft, liksom insikten att affären var i det närmaste livsviktig för bygdens utveckling och för de som bodde och verkade där.

Jämsides med lanthandeln började Camilla nu baka spettekakor som blev kända över en stor del av Sverige och som också exporterades till USA. Spettekakan, som ju egentligen är känd som en skånsk specialitet, bakades över öppen eld och med hjälp av ett vridspett. Spettet vevades först för hand, senare maskinellt.

Hagalund, som byggnaden kallades, var också adressen för telegrafstationen med Camilla som föreståndare. Som om inte det var nog ingick också ett slags dåtida ”catering” i rörelsen, man hjälpte till att ordna större kalas, bröllop och begravningar.

Finns det ingen gubbe med i berättelsen? Jo. då...  Min farfar, Johan Eliasson, hade först ett häståkeri men köpte 1926 sin första taxi, en A-Ford av 1925 års modell. Hans  sista bilar, två sjusitsiga amerikanare, såldes 1947.  Johan var således också småföretagare och entreprenör men jag har ändå en känsla av att det var Camilla, och före henne Beata och Johanna,  som utgjorde den stora drivkraften i verksamheterna.

Även om det här var en annan tid, ljusår från dagens koncentration av affärer till tätorterna, så är tillgången till service en aktuell fråga också idag. Inte minst ”lanthandeln” är ett viktig förutsättning för en levande landsbygd. Det finns förvisso ”Johannor” och ”Camillor” också nu, men jag undrar om inte förutsättningarna för att starta och driva den sortens företag rent av är sämre idag än för hundra år sedan? Här har politiken misslyckats.

Slutligen ett annat exempel på att det kunde vara bättre förr när det inte alltid var så förtvivlat bråttom, på oxkärrornas tid. När man då skulle ut och resa gick det så sakta att man kunde ligga första natten hemma…”



Hagalund, Årstad,  som det ser ut i dag. Fasaden var tidigare röd.Närmast i bild fanns affären och i motsatta hörnet låg telegrafstationen.

söndag 8 februari 2015

Hedvig Elisabet Charlotta var inte min fru!



Strax efter att jag börjat i Gävleborg besökte jag Sandviken, bland annat träffade jag lärare och elever på en skola. I samma byggnad fanns ett dagis och föreståndaren där hade frågat om jag inte också kunde titta in och hälsa på barnen. Det gjorde jag gärna. Det var fruktstund när jag kom och jag satte mig ner på plastmadrassen och berättade lite om vad jag var för en figur. Personalen hade förberett barnen på att landshövdingen skulle komma och hade samtidigt sagt att det nog kommer med några från tidningarna och TV också, vilket det mycket riktigt gjorde. Efter en stunds givande samtal frågade fröken: ”Kommer ni nu ihåg vem det är som hälsar på hos oss?” En lång tystnad vittnade om att vår diskussion kanske inte varit helt klarläggande, men till slut räckte ändå en kille upp handen och svarade: ”Ja, det är Gävle Dagblad.” Om jag fram till dess haft vissa föreställningar om en landshövdings betydelse och kändisskap blev jag snabbt fråntagen den villfarelsen.

En annan trevlig barnkontakt fick jag en gång när jag var på väg hem och träffade en skolklass utanför slottet. Läraren berättade för sina elever om Gävle Slott, byggt av Johan den lll i slutet av 1500-talet och landets nordligaste. Jag frågade om de ville komma in och titta och fick ett förtjust ”jaaa” till svar. Vi gick runt i de vackra rummen och jag berättade om eldsvådor, om slottsspöket och om annat av intresse för sjuåringarna som var mina tillfälliga gäster. När vi gick förbi ett ståtligt porträtt av drottning Hedvig Elisabet Charlotta, (1759 – 1818 ), stannade en flicka, tittade länge och frågade: ”Är det där din fru?”                

söndag 1 februari 2015

Feltänkt att minska antalet lag i fotbollsallsvenskan!




Nu höjs på nytt röster för att minska antalet lag i fotbollsallsvenskan. Åskådarna måste bli fler, ekonomin säkerställas och spelkvalitén höjas lyder argumenten.  Och då, menar man, finns inte utrymme för ”kusiner från landet” som t.ex. Ljungskile, Mjällby, Åtvidaberg eller Falkenberg.

Jag tycker det finns starka skäl att ifrågasätta ett sådant resonemang. Med en minskning till tio lag, som är ett av förslagen, skulle allsvenskan komma att domineras av lag från Stockholm, Göteborg och Malmö. Elfsborg från Borås och HIF från Helsingborg skulle kanske kvala in men sedan riskerar repet att dras också för lag som t.ex. Kalmar, Halmstad, Örebro, Norrköping och Gävle. Högst ett par lag i den kategorin skulle klara kraven.

Få lag som möts ofta på stora arenor och med mycket publik tycks vara receptet. Förutom säkrad ekonomi skulle resultatet bli bättre spel och chanserna skulle öka att nå internationella framgångar.

Jag tror det är feltänkt. För att nå dit krävs istället en större bredd, fler klubbar runt om i landet som kan fånga upp och utveckla talanger, och det behövs mångfald när det gäller träningsmetoder och spelidéer. Fyra eller tjugofyra tusen på läktaren är inte avgörande. Hammarbys fantastiska publiksiffror har inte garanterat framgångar på plan, det tog fem år innan man lyckades ta sig tillbaka till allsvenskan.

En välskött ekonomi där klubbarna ”rättar mun efter matsäcken” är ett berättigat krav, det måste finnas täckning för spelarköp och löner. Men brister på det området finns i såväl små som stora föreningar.

Jag ifrågasätter också att fotbollspubliken i kungliga huvudstaden skulle jubla över möjligheten att se Djurgården – AIK fyra gånger per säsong. Även om det kan ske på en flådig arena med VIP-utrymmen och med ett tak som, i bästa fall och med bra långtidsprognoser från SMHI, kan vecklas ut för att skydda spelare, publik och en regnkänslig gräsmatta.

Ett kommunalråd i Norrbotten hade för ett antal år sedan bjudit in företrädare för flygplatsmyndigheten för att försöka utverka stöd för en ny flygplats. En sådan skulle bli lönsam för alla parter, hävdade han, men fick inget gehör.  Det är inte motiverat, sa myndighetspersonen. Och för övrigt är det bara Arlanda av alla Sveriges flygplatser som lönar sig, fortsatte han. Ett något irriterat kommunalråd avslutade diskussionen med att konstatera: ”Det är bra, då kan ni ju hålla på och flyga upp och ner där.”

Konstaterandet kan med lite fantasi överföras till ovanstående diskussion. För övrigt, och i all blygsamhet, erinras om att Falkenberg slog AIK med klara 4-1 förra säsongen och vann dessutom över både Djurgården och Brommapojkarna.