söndag 14 oktober 2018

Regeringbildning contra krissamverkan,


Dagens regeringsbildning jämförd med ekonomikrisen 1992.
I en tankeväckande debattartikel i DN 4/10 pekar Olle Wästberg på likheter i uppgörelserna mellan den borgerliga regeringen och Socialdemokraterna under den ekonomiska krisen 1992 och dagens regeringsförhandlingar. Olle spelade en central roll som statssekreterare i Finansdepartementet.

När jag tänker tillbaka på det här dramatiska skeendet gör jag det mera utifrån diskussionen i Folkpartiets riksdagsgrupp, styrelse och partiledning. Den var stundtals rätt dramatisk den också.
Under våren handlade den interna diskussionen om storleken på sparpaketen och i vilken utsträckning den borde ställas mot skattehöjningar. Det fanns motsättningar som skulle kunna symboliseras av å ena sidan folkpartiets ansvar för finansdepartementet och landets finanser och, å andra sidan, partiets ledning av socialdepartementet med ansvar för viktiga välfärdsområden. Motsättningarna ska inte överdrivas men diskussion var onekligen stundtals rätt irriterad.
Anne Wibble och finansdepartementet varnade tidigt för en budgetutveckling som skulle komma att kräva omfattande besparingar. Bengt Westerberg befarade oacceptabla försämringar i välfärden och ifrågasatte också om det överhuvudtaget var möjligt att klara för en minoritetsregering.

Då som nu fanns det ett högerpopulistiskt parti i riksdagen och för Folkpartiet var det otänkbart att genomföra åtgärderna med hjälp av Ny Demokrati. Samma kompromisslösa inställning måste vi, menar jag, ha när det gäller Sverigedemokraterna.
”Vårens ljus i tunneln har någon jävel varit och släckt” uttryckte Olle Wästberg situationen på ett partiledningsmöte på sensommaren 1992. Bengts krav på kontakter med Ingvar Carlsson accepterades nu, om än motvilligt, av övriga regeringspartier. Mest kritiska var några av Bildts närmaste medarbetare, ytterligare en likhet med dagens situation, Nu är det inflytelserika moderata kommunalpolitiker som har den rollen.

Olle ger i DN-artikeln, som jag uppfattar det, en förhållandevis positiv bild av socialdemokraternas agerande i förhandlingarna. Min minnesbild av den inblick riksdagsgruppen och partistyrelsen fick i skeendet var att sossarna åtminstone i början var minst sagt motsträviga och att det från det hållet inte kom några konstruktiva förslag alls. Man presenterade ingen alternativ strategi och det var svårt att överhuvudtaget få några reaktioner.

Jämförelsen med dagens situation haltar naturligtvis något. 1992 handlade det om en ytterst besvärlig ekonomisk situation, 2018 om svårigheten att få till en regering.
 Inför regeringsbildningen 1991 deklarerade Ingvar Carlsson direkt efter valet att ”vi kommer inte att sätta oss i en regering som inte leds av en socialdemokrat.”  Alltså ännu en likhet med dagens situation. Men när det då blev skarpt läge insåg Ingvar Carlsson att det krävdes en överenskommelse för att lösa krisen. Då hade Socialdemokraterna gjort ett dåligt val men ändå fått ca tio procent fler röster än man fick i årets val!


Mot bakgrund av Löfvens sätt att villkora samarbete med ”att vi kommer aldrig att bli stödparti till en borgerlig regering” kan man undra om ens en situation motsvarande den 1992 hade räckt för att minska sossarnas självtillräcklighet?

onsdag 5 september 2018

Bara om jag får bli statsminister!




Det första som händer i den nya riksdagen är valet av talman. Det har oftast varit en relativt odramatisk tillställning där talmannen valts från det styrande blocket. Men det finns tillfällen då den principen ifrågasatts och utgången inför omröstningen varit oviss. Så var det 1991då Ny Demokrati kommit in och Ian Wachtmeister tog chansen att markera partiets vågmästarroll. Ända fram till omröstningen mörkade han partiets ställningstagande.  Bakgrunden var att Socialdemokraterna föreslog att sittande talman, Tage G Petersson, skulle väljas om trots att partiet förlorat valet medan (m) med stöd från övriga borgerliga partier nominerat Ingegerd Troedsson.

De borgerliga partiernas företrädare upprepade sin grundinställning att en icke-socialistisk majoritet skulle återspeglas i valet av talman.
(s) deklarerade i debatten att talmannen inte alltid måste komma från det största riksdagspartiet och att inte heller majoritetsgrupperingar behöver vara vägledande för valet av talman.

(Jag vill minnas att det lät annorlunda när Mona Sahlin vid talmansvalet 2010 nominerade Kent Härstedt som motkandidat till Per Westerberg. Den gången hävdade (s), tvärtemot vad man sagt -91, att posten borde gå till det största partiet.)

Wachtmeister tog i sitt anförande tillfället i akt att redovisa hur partiet skulle utnyttja sin nyvunna ställning. ”Med nykomlingens klara blick har vi gjort våra iakttagelser” sa han högdraget och fortsatte: ”Vår riksdagsgrupp sägs vara brokig men enig är en bättre beskrivning.”
I efterhand kan man konstatera att enighet inte precis var det som kom att känneteckna partiet och att den klara blicken blev allt grumligare ju närmare man kom utplåningen i valet därefter.

NyD, som alltså hade avgörandet i sin hand, valde att rösta på Troedsson som därmed vann med 184 röster mot 150. Detta efter att Wachtmeister under nomineringen kommit med några kryptiska formuleringar om ”kontakter med andra partier”. Om sådana mot förmodan ägt rum var det inget Folkpartiet  på något sätt varit inblandat  i.

På begäran av moderaternas gruppledare Lars Tobisson och med motiveringen att valet kunde tänkas bli jämt skedde valet med slutna sedlar. En omfattande procedur som alltså nu kan bli aktuell igen.
 
Också när det gäller den kommande regeringsbildningen finns det likheter med situationen 1991. NyD var visserligen mindre än Sverigedemokraterna ser ut att bli i år men hade ändå en vågmästarroll som man försökte utnyttja genom att inte bekänna färg. 
Att Carl Bildt skulle få talmannens uppdrag att först pröva en borgerlig regering var en naturlig följd av valresultatet. Om det skulle resultera i en 2, 3 eller 4-partiregering var däremot en öppen fråga innan det slutade med det sistnämnda.
I folkpartiets ledning och riksdagsgrupp var det flera som förordade en m/fp regering med motiveringen att det skulle ge störst utrymme för vår politik.  Under vår diskussion framkom också synpunkter på att Bildt borde ta kontakt med Ingvar Carlsson för att sondera möjligheterna för någon form av blocköverskridande samarbete. Bengt Westerbergs funderingar före valet på en m/fp/s - regering var dock inte längre aktuella. Bland annat för att socialdemokraterna mycket snart efter valet deklarerat att man inte skulle medverka i en regering som inte leddes av en socialdemokrat.

Nu säger Stefan Löfven att han är beredd att leda en koalitionsregering om inget av blocken får egen majoritet. Efter valet är ”det dags att lägga partitaktiken åt sidan” skriver statsministern på DN-debatt.
Det låter storsint men kräver ett förtydligande. Gäller samma krassa budskap som 1991, alltså att partitaktiken ska läggas åt sidan endast om det innebär en socialdemokratisk statsminister?




fredag 10 augusti 2018

Cover från valet 1991?


I dag för 27 år sedan, den 10 augusti 1991, hade Folkpartiet valupptakt i Malmö. Vid kvällens festmiddag åt vi Hjortstek med stekt potatis, grönsaker och viltsås.
Vid desserten, Mor Hannas vaniljglass med vinbär, sjöng vi om trötta sossar på melodin ”De sista ljuva åren”.

Dom orkar inte mera
Sin storhetstid den har dom haft.
Nu trampar dom i lera
Förlorat all sin kraft…

Också i refrängen hade vi justerat ursprungstexten något:

Så låt de här regeringsåren
Få bli de sista år dom får.
Blott deras närmsta vänner
Lär väl fälla någon tår…

När valet den 16 september räknats stod det klart att Ingvar Karlsson mycket riktigt fått lämna ifrån sig makten. Dessutom hade miljöpartiet åkt ur riksdagen.
Dags för  en cover?

Det fanns smolk i glädjebägaren. 6,3 % hade anammat Ian & Berts populistiska och främlingsfientliga budskap och fp hade backat, om än till den med dagens mått mätt acceptabla siffran 9,3 %.

Regeringsförhandlingarna var inte oproblematiska, hur vi själva skulle ställa oss var inte självklart. Resultatet blev en fyrpartiregering med Carl Bildt som statsminister. Ian Wachtmeisters försök att visa musklerna innebar en viss osäkerhet men ändrade ingenting.

Det finns en uppenbar risk att svårigheterna 1991 kommer att framstå som lätthanterade i jämförelse med den kommande regeringsbildningen.





lördag 24 februari 2018

En märklig dröm.



Jag hade en mycket märklig dröm. På en scen stod Bert Karlsson och staplade ölbackar samtidigt som Ebba Busch Thor försökte få en något förvirrad församling att sjunga med i allsången. 

Jag tyckte mig känna igen melodin och delar av texten från Ny
Demokratis kampsång, men ändå inte riktigt. Bert-Ians klämkäcka refräng kom jag ihåg:

Häng med, häng med, nu hänger vi med.
Här kommer vi, som hatar allt förmynderi.
Häng med, häng med, vi kämpar och slåss
För vi har drag, här inunder vår galosch.

Men i min dröm var texten något ändrad.

Häng med, häng med, ni hänger väl med?
Här kommer vi, för Bert ska rädda vårt parti.
Är han som oss?? Nej det förstås,
men han har drag, här inunder sin galosch.

Jag förstod inte hur drömmen uppkommit, ingen annan än Bert Karlsson och KD-ledningen kan ju ens ha tänkt tanken. Inte förrän jag öppnade tidningen och förstod att mitt undermedvetna måste ha uppfattat det förestående samarbetet innan det blev en realitet för mig.

Jag tror inte ett ögonblick att det här reptricket kommer att få fler att intressera sig för KD:s politik, Det är mer troligt att tidigare sympatisörer starkt ogillar samarbetet.

Ändå kan jag inte frigöra mig från tanken att KD:s chansning skulle kunna gå hem. I så fall genom att ett antal Bert Karlssonanhängare röstar på KD, inte för partiets politik utan i förhoppning om att man med det stödjer Bert Karlsson. Det skulle bli ett kristdemokratiskt bygge på mycket lösan sand.