Dagens
regeringsbildning jämförd med ekonomikrisen 1992.
I en tankeväckande debattartikel i DN 4/10 pekar Olle
Wästberg på likheter i uppgörelserna mellan den borgerliga regeringen och
Socialdemokraterna under den ekonomiska krisen 1992 och dagens regeringsförhandlingar.
Olle spelade en central roll som statssekreterare i Finansdepartementet.
När jag tänker tillbaka på det här dramatiska skeendet gör
jag det mera utifrån diskussionen i Folkpartiets riksdagsgrupp, styrelse och
partiledning. Den var stundtals rätt dramatisk den också.
Under våren handlade den interna diskussionen om storleken
på sparpaketen och i vilken utsträckning den borde ställas mot skattehöjningar.
Det fanns motsättningar som skulle kunna symboliseras av å ena sidan folkpartiets
ansvar för finansdepartementet och landets finanser och, å andra sidan, partiets
ledning av socialdepartementet med ansvar för viktiga välfärdsområden.
Motsättningarna ska inte överdrivas men diskussion var onekligen stundtals rätt
irriterad.
Anne Wibble och finansdepartementet varnade tidigt för en
budgetutveckling som skulle komma att kräva omfattande besparingar. Bengt
Westerberg befarade oacceptabla försämringar i välfärden och ifrågasatte också om
det överhuvudtaget var möjligt att klara för en minoritetsregering.
Då som nu fanns det ett högerpopulistiskt parti i riksdagen
och för Folkpartiet var det otänkbart att genomföra åtgärderna med hjälp av Ny
Demokrati. Samma kompromisslösa inställning måste vi, menar jag, ha när det
gäller Sverigedemokraterna.
”Vårens ljus i tunneln har någon jävel varit och släckt”
uttryckte Olle Wästberg situationen på ett partiledningsmöte på sensommaren
1992. Bengts krav på kontakter med Ingvar Carlsson accepterades nu, om än motvilligt,
av övriga regeringspartier. Mest kritiska var några av Bildts närmaste
medarbetare, ytterligare en likhet med dagens situation, Nu är det
inflytelserika moderata kommunalpolitiker som har den rollen.
Olle ger i DN-artikeln, som jag uppfattar det, en förhållandevis
positiv bild av socialdemokraternas agerande i förhandlingarna. Min minnesbild
av den inblick riksdagsgruppen och partistyrelsen fick i skeendet var att sossarna
åtminstone i början var minst sagt motsträviga och att det från det hållet inte
kom några konstruktiva förslag alls. Man presenterade ingen alternativ strategi
och det var svårt att överhuvudtaget få några reaktioner.
Jämförelsen med dagens situation haltar naturligtvis något.
1992 handlade det om en ytterst besvärlig ekonomisk situation, 2018 om
svårigheten att få till en regering.
Inför
regeringsbildningen 1991 deklarerade Ingvar Carlsson direkt efter valet att ”vi
kommer inte att sätta oss i en regering som inte leds av en socialdemokrat.” Alltså ännu en likhet med dagens situation.
Men när det då blev skarpt läge insåg Ingvar Carlsson att det krävdes en
överenskommelse för att lösa krisen. Då hade Socialdemokraterna gjort ett
dåligt val men ändå fått ca tio procent fler röster än man fick i årets val!
Mot bakgrund av Löfvens sätt att villkora samarbete med ”att
vi kommer aldrig att bli stödparti till en borgerlig regering” kan man undra om
ens en situation motsvarande den 1992 hade räckt för att minska sossarnas
självtillräcklighet?
