Grubblerier i vargtimmen.

Det är så erbarmligt lite

en människa kan förstå.

Man skulle ej grubbla och tänka

 men tänker och grubblar ändå.

Och dagarna fogas till veckor

veckorna fogas till år.

Man skulle ej snärjas av grubbel

så hastigt som livet går.

Så funderar Nils Ferlin i dikten ”Grubbel” i ”Från mitt ekorrhjul”. Och det är säkert klokt men när jag på gammal-mans-vis regelmässigt vaknar vid fyra snåret kommer ändå grubblerierna. T.ex. kan jag tillbringa ”vargtimmen” med att grubbla på Sverigedemokraternas opinionssiffror.  Om det är så, tänker jag, att en majoritet av sympatisörerna egentligen inte står bakom partiets främlingsfientlighet och nationalism utan bara utnyttjar SD för att protestera mot ”etablissemanget”, hur många skandaler med SD-toppar inblandade är denna grupp beredd att acceptera? Hur många rasistiska utspel, hur mycket hets mot muslimer och judar, hur mycket Kent Ekeroth tål man innan denna förmodade majoritet SD-anhängare hittar ett mindre destruktivt sätt att protestera? Och de som röstat in SD-kandidater i kommunala nämnder och styrelser, grubblar jag vidare, men som sedan blivit varse att stolarna står tomma när viktiga frågor ska avgöras, kommer de att välja samma valsedel nästa gång?  Trots att många av dem man röstat in förefaller totalt ointresserade av sitt uppdrag, om man ens vet att man har det. Onekligen ett märkligt sätt att ”företräda det vanliga folket.”

Mer djuplodande än så är inte mina grubblerier. Men man ska väl kanske inte förvänta sig något mer skarpsinnigt klockan fyra på morgonen.

Ibland handlar mitt grubbel om fotboll. Inte så mycket om Falkenbergs misslyckade säsong, den är det inte mycket att grubbla över. Laget har helt enkelt inte räckt till. Men, som det heter inför reklamavbrotten i TV, ”Häng kvar, vi är strax tillbaka!”

 Däremot har jag ägnat rätt många sömnlösa gryningstimmar åt hulliganfrågan. Föreningarna, polisen och supporterföreningarna har ett gemensamt ansvar att lösa problemet men det är ”mycket snack ock lite verkstad”. Under tiden brinner bengaler, kastas knallskott och maskerade våldsverkare fortsätter att härja på och utanför arenan. En förvirrad 17-åring som springer in på plan i Jönköping och slår ner Östersunds målvakt kan man inte undgå att gripa och döma. Men de mer organiserade hulliganaktiviteterna, nästan uteslutande iscensatta av storstadsklubbarnas ”fans”, fortsätter utan att det görs tillräckligt för att stävja eländet. Åskådare och spelare skadas, matcher får avbrytas och familjer håller sig borta. Föräldrarna vill inte att barnen ska se bedrövelsen och vill framförallt inte riskera att barnen skadas. Är det konstigt att man ligger vaken och grubblar?

Ett annat aktuellt grubbel handlar om storbankernas miljardvinster. Eller rättare sagt VD:s oförmåga att förstå varför resultaten inte uppskattas av kunderna. Förtroendet är ju snart lika lågt som inlåningsräntan. Kan kundernas avoghet bero på att kontoren blir allt färre och att möjligheten att träffa någon i de kontor som återstår kräver en omfattande planering och god framförhållning av kunden. Som därför tycker att en liten del av vinsterna kunde satsas på närvaro och gammal hederlig service.

Det är i detta skede av just det här grubbleriet som jag återkommer till Ferlins slutrader.

Man skulle ej snärjas av grubbel

så hastigt som livet går.

Dramatisk dagar i Tallinn, januari 1991

Jag påmindes om ett av mina mest spännande uppdrag när jag igår hörde den dåvarande ambassadören i Moskva, Örjan Berner, ge sin syn på tiden kring Sovjetunionens fall.

Här berättar jag hur jag upplevde situationen på plats i Tallinn.

I mitten av januari 1991 var situationen i Balticum ytterst allvarlig. Ovissheten om vem som hade makten i Moskva försvårade förhandlingslösningar om självständighet. Det militära hotet mot Estland, Lettland och Litauen var påtaglig. I Vilnius hade redan civila dödsoffer krävts och faran för direkta angrepp också mot parlamenten var uppenbar. I det läget beslöt talman Thage G Pettersson, efter samråd med partiernas gruppledare, att sända tre mindre delegationer till vardera Tallinn, Vilnius och Riga. De skulle ledas av riksdagens tre vice talmän och dessutom bestå av en ledamot från utrikesutskottet. Beslutet togs med kort varsel och sattes på spel dels av säkerhetsrisken och dels av att Moskva i ett första skede vägrade inresevisum.

Delegationernas uppdrag var i första hand att markera Sveriges stöd för de demokratiskt valda parlamenten. Vi skulle informera oss om hur man där såg på den aktuella situationen. Genom vår närvaro hoppades vi dessutom kunna bidra till säkerhet och skydd för ledamöterna.

Min resa till Tallinn, vistelsen i parlamentet och kontakterna med partföreträdare och den politiska ledningen blev en stark upplevelse. Runt parlamentet på Domberget hade barrikader byggts och på vägen dit hade ett stort granitblock placerats för att hindra stridsvagnar.

Mitt tal med budskapet från riksdagen fick i allt väsentligt ett mycket positivt mottagande. De efterföljande samtalen med ledamöterna i det unga parlamentet visade att de var fast beslutna i sitt arbete för ett fritt Estland.  ”Vårt parlament är ett hus vi håller på att bygga men redan bor i” som en av de liberala ledamöterna uttryckte det. Av den rysktalande gruppen i parlamentet, drygt trettio ledamöter, var det bara cirka tio som var emot självständighet.

Såväl i enskilda som i mer officiella samtal mötte vi en påtaglig oro för vad som skulle hända. Bara en dryg vecka tidigare hade sovjetisk militär besinningslöst mejat ner obeväpnade människor i Vilnius. Sveriges generalkonsul i Leningrad, Dag Sebastian Ahlander, mötte oss i Tallinn efter att ha varit i Vilnius under de mycket dramatiska dagarna och rapporterade om en kaotisk situation. Militären hade intagit flera officiella byggnader och det litauiska parlamentet, där också president Landsbergis befann sig, var omringat av sovjetiska styrkor. Också i Riga hade det varit dramatiskt. Staden var omringad och man fruktade ett totalangrepp

Ahlanders kunskap om det aktuella läget och hans mycket goda kontakter med de politiska ledningarna var en viktig förutsättning för vårt arbete. När vi träffade president Rüütel hade han på morgonen samma dag kommit tillbaka från Moskva och ett, som han uttryckte det, ”allvarligt och emotionellt” samtal med Sovjetunionens president Gorbatjov. Även om det fanns en del positiva inslag i Rüütels redovisning, man hade till exempel kommit överens om snara förhandlingar som skulle gälla hela Balticum och att inga ytterligare våldshandlingar skulle ske, var det uppenbart att Rüütel var mycket tveksam till hur mycket dessa löften var värda.

Osäkerheten var stor om vem eller vilka som bestämde i Moskva. Rüütel nämnde att han presenterat ett protokoll för Gorbatjov men att denne sagt sig inte ha befogenhet att underteckna det. Parlamentets talman hade tidigare på dagen uttryckt samma farhåga: ”Gorbatjov har onekligen skådespelartalang, men vem regisserar?”

Rüütel hade påtalat för Gorbatjov att Tallinn riskerade samma attack som tidigare Vilnius och Riga men att hotet var störst från de icke reguljära trupperna som tycktes agera helt utan central styrning. Detta var en uppfattning som vi fick från flera håll. De fruktade ”Svarta baskrarna” utgjorde ett större hot än de trupper som sedan länge var stationerade i Estland och där soldaterna med familjer bodde i regionen. ”Det är bra att man byggt barrikader, om vi får order att anfalla kan vi säga att det är omöjligt att bryta igenom”, sa en av de lokala truppernas chefer.

President Rüütel var alltså orolig för fortsättningen och utrikesminister Lennart Meri tecknade en än mörkare bild. ”Snart kommer några ryska barn och mödrar här att skjutas och man kommer att skylla illdåden på oss. Det ger Moskva anledning att ingripa,” befarade Meri vid vårt samtal. Han hade precis kommit tillbaka från Sverige dit han några dagar tidigare åkt för att kunna verka därifrån om det estniska parlamentet sattes ur spel.

Jag vill minnas att säkerhetsläget var relativt stabilt när vi lämnade Tallinn. Moskvas beslut att konfiskera 50- och 100-rubelsedlar kom samtidigt som vi åkte och de panikartade scener som blev följden hann vi inte se,

Situationen i Moskva blev alltmer kaotisk. De kommande månaderna skulle leda fram till en utveckling som då, i januari 1991, föreföll helt osannolik. Innan året var slut skulle Sovjetunionen ha upphört att existera.    

Fyra minuter med hjärnan i friläge

Det är Valborgsmässoafton 2006. Vi åker från Gävle Slott till Stockholm, inbjudna till festligheterna med anledning av H.M. Konungens 60-årsdag. Först Riksdagens lunch i Gyllene Salen klockan 14.00, därefter festkonsert på Kungliga Slottet med efterföljande galamiddag. Mörk kostym på lunchen, ”aftontoilette” och ”civil eller militär högtidsdräkt” på kvällen. Frack för min del alltså.

Vi kommer till hotellet i god tid, klär om och åker till Stadshuset och till den väntande ”halstrade hälleflundran med tigerräkor”

Tillbaka på hotellet med gott om tid för vila.  Trodde vi. Hustrun lägger fram ”aftontoiletten” och kollar att allt är i ordning. Jag tar fram…

Var tusan är fracken? Inte på hotellrummet visar det sig. Kvar i bilen?  ”Absolut inte” hävdar Göte, vår chaufför.  

Det hinner gå fyra, fem minuter innan signalen om den förestående katastrofen når hjärnan. Den ”civila högtidsdräkten” hänger kvar hemma i hallen i Gävle. Vår första reaktion, efter det  att förlamningen släppt, är att sätta skylten med ”stör ej” på dörren för att efter mörkrets inbrott diskret lämna huvudstaden och sedan skylla på akut sjukdomstillstånd.

Men tankeverksamheten börjar trots allt sakteligen  övergå från friläge till ettans växel. Går det att hitta en uthyrningsfirma? Kanske när som helst utom klockan 16 på Valborgsmässoafton, konstaterar vi. Dessutom har högtidsklädersuthyrningbranschen säkert haft högkonjunktur i flera dagar på grund av festligheterna.

Det återstår nu två timmar och tjugofem minuter till dess Marlena Ernman ska inleda konserten i Rikssalen med Händels ”Neanes aria ur Agrippina”  

Känner vi någon i Stockholm, någon som kan tänkas äga en frack? Nej, det ringer ingen klocka. Jo, vänta. Ömans, sommarfalkenbergare från Bromma.  Jan svarar på fjärde signalen, men tyvärr - ingen frack. Men deras grabb, som är där på besök, visar sig äga en. Han bor nära och kan hämta den. Problemet är att han är 20 cm längre och väger ungefär lika många kilo mindre än mig. Men det är värt ett försök.

Vi måste ta oss ut till Bromma.  Göte sitter på ett fik med några kolleger och med bilen placerad i garage. Taxi går fortare. Taxichauffören informeras om läget, att det är bråttom. När vi tycker att han tar uppmaningen på lite väl stort allvar påpekar han att det inte är någon fara, varenda polis är upptagen av festligheterna.

Väl framme i Bromma startar ändringsarbetet, en ”sömmerska” på varje byxben. Rocken är inte lika storlekskänslig. Den får duga.

När arbetet är klart har vi en timma och tjugo minuter på oss innan vi måste ha intagit våra platser i Rikssalen.

På vägen har vi ringt Göte och bett honom hämta oss tillbaka från Bromma men han syns ännu  inte till. Det visar sig att jag i hastigheten har gett honom oklara uppgifter och han befinner sig i ett helt annat härad.  Vår vän  gör en ny insats och kör oss till hotellet, samtidigt som Göte ombeds köra tillbaka dit och vänta utanför.

Vi har nu 45 minuter för att klä om och ta oss till Slottet.

Med lite provisoriska infästningar här och var blir min ”civila högtidsdräkt” rätt OK. Jag räknar med att hustruns tjusiga kreation, liksom hustrun själv, kommer att dra uppmärksamheten till sig - och från mig.

Med hjälp av en förstående hovtjänsteman lyckas vi, endast obetydligt försenade, inta våra platser utan att väcka uppmärksamhet. Under konserten återgick puls och hjärtfrekvensnästan  till det normala.

Den efterföljande supéns ”Faeux filet de veau Västergötland farci aux aux morilles ” smakade bättre än den skulle gjort under mer normala förhållanden. Tror jag. För att inte tala om vinet Chateau Siaurac 1999.