KÅVE:s semester i Falkenberg 1929. Del 3

Vest-Svenska Dagbladet 7/9 1929

Går en ny stjärna bland sommarstäder upp över Falkenberg?  Del 3.

”Falkenberg har sina välordnade promenader vid Å-brons stränder, ett skönhetsplus av största värde.”

Så beskriver sign. KÅVE sina intryck från en semester 1929.  Idag, mer än åttio år senare, verkar det som om också ”dom som bestämmer” äntligen har insett vilken tillgång promenaderna är för såväl falkenbergare som turister. Nu är det bara att hoppas att den påbörjade och nödvändiga upprustningen fortsätter!

KÅVE fortsätter. ”Den vackraste och även äldsta är den som från förra tullbron leder utmed åstranden upp mot norr. Doktorspromenaden har den kallats till minne efter den man som med den hugnesamma naturens tillhjälp skapat denna vackra, säregna vandringsstig. Ehrengranat var ifrågandevarande doktors namn och hans grav finnes på Nya Kyrkogården. "Läkaren och människovännen" står det på hans osedvanligt vackra minnessten. Vackrare gravsten kunde han knappast fått.

I denna såväl som övriga av stadens promenader och parker finnes en ovanligt stor rikedom av nätta och bekväma trädgårdssoffor utplanterade. Med bokstäverna S.V. har de flesta sina ryggstöd märkta.”

En servitris vid Ätranstugan berättar för KÅVE att det står för en förening som heter ”Småfåglarnas Vänner” och han skriver.

”Det hela verkar i förstone inte lite roande. En förening för småfåglarnas bästa som sätter ut trädgårdssoffor! Senare får vi veta att ifrågavarande förening består av ett stort antal samhällsbor. Genom årsavgifter och fester har man erhållit en så betydlig kassa att man ej blott satt ut bänkar i promenaderna utan även planterat alléer, den till Skrea strand exempelvis, samt anlagt den välordnade parken ”Furet”. Heder åt sådana fågelvänner som även tänka på trevnaden och bekvämligheten för det obevingade och kroppsligen så jordbundna släktet homo sapiens. Synd bara att så få tycks njuta av den ro och vila som härigenom står till buds. Promenaderna äro ofta folktomma, men på de dammiga vägarna ovanför jagar folket med hetsande fart framåt i motordräkt.”

I näst avsnitt ger KÅVE sin syn på bland annat laxfisket.

”Laxfisket tillhör staden och är mycket givande. Här fångas enligt uppgift det allra mesta av den fisk som i handeln går under namnet av Halmstadlax

Går en ny stjärna bland sommarstäder upp över Falkenberg? Del 2

Går en ny stjärna bland sommarstäder upp över Falkenberg?   Del 2.

I det här avsnittet fortsätter signaturen KÅVE att redovisa sina intryck från en semester i Falkenberg år 1929. Nu handlar det om Skrea Strand och hamnen.

”Mellan vaggande rågfält och mörkgröna potatisåkrar leder en allékantad väg mot Skrea Strand. Trädens bladverk har piskats av stormarna och allt skalligare bli grenarna ju längre man kommer utåt stranden. Till sist och längst ut ha de endast ett eller två blad till vittne om det tynande liv som föres.

På stranden ligga de hundrade och åter hundrade badhytterna och där utanför det stora svallande något som vi inifrån landet med vördnad och stor respekt kallar havet men som den infödde kustbon mera anspråkslöst benämner sjön. Hit ut är under soliga och varma dagar en jämn trafik. Gående, cyklande och bilande draga de badlystna vägen fram.

Men man kan även ta sig ut till strandbadet med användande av motorbåt. Tvenne sådana, båda f.d. fiskekuttrar gå regelbundet mellan kajen söder om å-bron och Skrea Strand. Tjugofem öre tur och retur drager kostnaden. En roddbåt förmedlar f.ö. trafiken över ån mellan valskvarnen och tegelbruket på andra stranden. Sju öre för stora och fem för små. Det är ju nästan samma billiga taxa som för gång- och körtrafik över den gamla trallbron i forna dagar. Trafiken går och passagerarna räcka till för både rodd- och motorbåtar.”

Kanske ett alternativ att ta med i dagens brodiskussion? Det är miljövänligt och skulle ge många arbetstillfällen, åtminstone om man håller sig till roddbåtar. Dessutom låga investeringskostnader och överkomliga biljettpriser.

”Badstranden vid Skrea Strand är lång och sandig," fortsätter KÅVE. "Bottnen är jämn och långgrund, böljorna svala och salta – mycket salta tycker den sötvattenbadande inlandsbon. Saltet formligen svider i skinnet och de inbjudande solbaden i den fina och varma sanden gör kroppen härdad och brun.”

*******

I nästa avsnitt skriver KÅVE bland annat om promenaderna längs Ätran:

”De äro ofta folktomma men på de dammiga vägarna ovanför jagar folket med hetsande fart framåt i motordräkt…”

PS

Överhuvudtaget var det både trevligare och billigare att resa förr i världen. Och inte så stressigt. Det gick ofta så sakta att när man skulle ut på en längre resa kunde man ligga första natten hemma.

Men det är en helt annan historia...  DS

                

Går en ny stjärna bland sommarstäder upp över Falkenberg?

”En sommargäst har väl ofta en badkappa eller ett badlakan under armen när han går och kommer. Men på det kännemärket kan man ej särskilja honom från de infödda samhällsborna. Ty även dessa badar ibland. Nej sommargästerna känns igen på något helt annat Där den infödde av gammal vana går likgiltigt sin gata fram blickar sommargästerna i egenskap av främlingar mera intresserat och även kritiskt. De söka bilda sig en föreställning om det samhällets skick och art vartill de kommit.”

Så inleder signaturen KÅVE sin skildring av en semester i Falkenberg sommaren 1929. I en lång artikel i VEST-SVENSKA DAGBLADET motiverar han varför han tycker att ”Falkenberg har stora förutsättningar att bli en sommarstad av rang.”

Vid ett par tillfällen i somras försökte jag tillämpa KÅVE:s metod att skilja mellan gäster och infödda, dock utan framgång. Nästa sommar tänker jag därför prova hans alternativa sätt att identifiera främlingarna:

”En del av sommargästerna ser med få ord ut som om de vore spekulanter på stan och vid lägligt tillfälle tänkte köpa den. Men det finnes även viktigpettrar med ansiktsmin som om de redan hade tillägnat sig hela samhället och nu vore ute för att se vad de fått för pengarna.”

Även om det finns en och annan inom servicenäringen som säger sig träffa på sommargäster av den här sorten också idag så måste dessa ändå tillhöra undantagen som bekräftar regeln - att våra gäster är trevliga och välkomna.

KÅVE övergår sedan till att beskriva trafiken i centrum.

”Samhället har genomgångstrafik och vid middagstiden jagar motorfordonen varandra tätt. Mitt i staden stöta vägarna från Halmstad och Varberg samman. Där är trafikens brännpunkt och där dirigerar en vitbehandskad polis den mer eller mindre rikliga fordonsströmmen.”

I min nästa blogg fortsätter KÅVE:s berättelse, då bland annat om promenaderna längs Ätran, stränderna, fisket och hamnen.

Vi kan idag, mer än åttio år senare, konstatera att han hade rätt – Falkenberg blev ”en sommarstad av rang!”

(I en serie bloggar från januari i år berättar jag om en infödd falkenbergares intryck från samma tid. Se bloggarkivet i spalten till höger.)

Nya SD-eskapader

För några veckor sedan handlade min blogg om Sverigedemokraternas opinionssiffror.  ”Om det är så”, skrev jag, ”att en majoritet av sympatisörerna egentligen inte står bakom partiets främlingsfientlighet och nationalism utan bara utnyttjar SD för att protestera mot ”etablissemanget”, hur många skandaler med SD-toppar inblandade är denna grupp beredd att acceptera? Hur många rasistiska utspel, hur mycket hets mot muslimer och judar, hur mycket Kent Ekeroth tål man innan denna förmodade majoritet SD-anhängare hittar ett mindre destruktivt sätt att protestera?”

Efter Ekeroths senaste eskapader finns det anledning att fundera vidare på samma tema.

För det första: mitt i riksdagens arbetsvecka, klockan 02.30 en onsdag kväll, försöker SD:s rättspolitiska talesperson komma in på en nattklubb i centrala Stockholm. Oavsett vad utredningen kommer farm till, vem som slog först och vem som provocerade vem, tycker jag att såväl Ekeroths väljare som de som betalar hans arvode, skattebetalarna, kan ifrågasätta om Ekeroth kan fullgöra sitt uppdrag dagen efter. Om han inte nekats inträde hade han i det närmaste fått gå direkt till jobbet på torsdagen. Man behöver inte vara direkt puritansk för att tycka att sena krogbesök under arbetsveckan inte är okej.

För det andra: jag ifrågasätter inte att man som riksdagsledamot ska ha rätt till skydd om man riskerar att bli utsatt för våld eller trakasserier för sina åsikters skull. Men ska den rätten gälla obegränsat eller borde man som förtroendevald ha ett eget ansvar för sin säkerhet och för de omfattande kostnader skyddet drar med sig? Jag tycker det visar på bristande respekt för såväl säkerheten som för kostnaden när man använder sig av rätten till livvakter för att ställa sig i en stökig kö för att komma in på en nattklubb klockan halv tre.

En tredje fundering: SD har ett betydligt starkare stöd på landsbygden än i storstäderna. Det lär bland annat vara en följd av misstro mot ”etablissemanget” som människorna på landsbygden gärna förknippar med Stockholmsbaserade makthavare. Hur tänker dessa SD-sympatisörer när man läser om att en av partiets ledande företrädare gärna tillbringar några ”våta” timmar fram på morgonkulan vid Stureplan, så långt man kan komma från de mindre industriorter på landsbygden där SD är starka?

Grubblerier i vargtimmen.

Det är så erbarmligt lite

en människa kan förstå.

Man skulle ej grubbla och tänka

 men tänker och grubblar ändå.

Och dagarna fogas till veckor

veckorna fogas till år.

Man skulle ej snärjas av grubbel

så hastigt som livet går.

Så funderar Nils Ferlin i dikten ”Grubbel” i ”Från mitt ekorrhjul”. Och det är säkert klokt men när jag på gammal-mans-vis regelmässigt vaknar vid fyra snåret kommer ändå grubblerierna. T.ex. kan jag tillbringa ”vargtimmen” med att grubbla på Sverigedemokraternas opinionssiffror.  Om det är så, tänker jag, att en majoritet av sympatisörerna egentligen inte står bakom partiets främlingsfientlighet och nationalism utan bara utnyttjar SD för att protestera mot ”etablissemanget”, hur många skandaler med SD-toppar inblandade är denna grupp beredd att acceptera? Hur många rasistiska utspel, hur mycket hets mot muslimer och judar, hur mycket Kent Ekeroth tål man innan denna förmodade majoritet SD-anhängare hittar ett mindre destruktivt sätt att protestera? Och de som röstat in SD-kandidater i kommunala nämnder och styrelser, grubblar jag vidare, men som sedan blivit varse att stolarna står tomma när viktiga frågor ska avgöras, kommer de att välja samma valsedel nästa gång?  Trots att många av dem man röstat in förefaller totalt ointresserade av sitt uppdrag, om man ens vet att man har det. Onekligen ett märkligt sätt att ”företräda det vanliga folket.”

Mer djuplodande än så är inte mina grubblerier. Men man ska väl kanske inte förvänta sig något mer skarpsinnigt klockan fyra på morgonen.

Ibland handlar mitt grubbel om fotboll. Inte så mycket om Falkenbergs misslyckade säsong, den är det inte mycket att grubbla över. Laget har helt enkelt inte räckt till. Men, som det heter inför reklamavbrotten i TV, ”Häng kvar, vi är strax tillbaka!”

 Däremot har jag ägnat rätt många sömnlösa gryningstimmar åt hulliganfrågan. Föreningarna, polisen och supporterföreningarna har ett gemensamt ansvar att lösa problemet men det är ”mycket snack ock lite verkstad”. Under tiden brinner bengaler, kastas knallskott och maskerade våldsverkare fortsätter att härja på och utanför arenan. En förvirrad 17-åring som springer in på plan i Jönköping och slår ner Östersunds målvakt kan man inte undgå att gripa och döma. Men de mer organiserade hulliganaktiviteterna, nästan uteslutande iscensatta av storstadsklubbarnas ”fans”, fortsätter utan att det görs tillräckligt för att stävja eländet. Åskådare och spelare skadas, matcher får avbrytas och familjer håller sig borta. Föräldrarna vill inte att barnen ska se bedrövelsen och vill framförallt inte riskera att barnen skadas. Är det konstigt att man ligger vaken och grubblar?

Ett annat aktuellt grubbel handlar om storbankernas miljardvinster. Eller rättare sagt VD:s oförmåga att förstå varför resultaten inte uppskattas av kunderna. Förtroendet är ju snart lika lågt som inlåningsräntan. Kan kundernas avoghet bero på att kontoren blir allt färre och att möjligheten att träffa någon i de kontor som återstår kräver en omfattande planering och god framförhållning av kunden. Som därför tycker att en liten del av vinsterna kunde satsas på närvaro och gammal hederlig service.

Det är i detta skede av just det här grubbleriet som jag återkommer till Ferlins slutrader.

Man skulle ej snärjas av grubbel

så hastigt som livet går.