Avlyssnat från verkställande utskottet (SD), torsdag lunch.

Det här går inte grabbar. Nu verkar fler och fler tycka att Sverige ska fortsätta med en generös flyktingpolitik. Det är inte bra, det är inte alls bra. Det här är ju vår fråga och den dominerar debatten just nu. Ändå håller vi på att tappa greppet. Vad göra, Jomshof? Vad är det vi har missat?

Inte fan vet ja, Jimmy. Det var ju du och Mattias som hittade på det här med misstroendevotum och att vi skulle rösta på moderaternas budget. Det utspelet gav inte ett skit.

OK, men nu måste vi in på banan igen? Det är du som är partisekreterare, hitta på nå´t.

Vad tror ni om en spektakulär presskonferens med kort varsel, det har fungerat förr?

OK, har vi nå´t att presentera Mattias?

Det är väl i så fall att vi ska bli ännu mer främlingsfientliga. Nå´t annat har vi inte. Men på det området har vi tydligen slagit i taket när det gäller antalet trogna anhängare. Hemska tanke.

Kanske ska vi istället försöka saluföra vår politik på ett nytt sätt, strunta i riksdagsarbetet och bli en kampanjorganisation istället. Vi har gott om pengar i kassan och våra riksdagsledamöter kan lika gärna dela ut flygblad som att gå omkring här utan att få något uträttat. För att inte tala om våra kommunalpolitiker. I den mån de överhuvudtaget går på några möten så sitter de ändå bara av tiden. Vi mobiliserar alla uteslutna också, inklusive värstingarna i det förra ungdomsförbundet. Det kan bli tufft därute.

Bra, det verkar vettigt. Men hur få massmedia intresserade, några idéer Jamshof?

Jag föreslår att vi mörkar lite och sätter ”Kursändring” som rubrik på kallelsen. Det bör locka. När vi väl har media på plats kan vi säga vad det egentligen handlar om, att vi från och med nu inte ska ödsla tid på meningslöst riksdagsarbete utan istället jobba utomparlamentariskt. Dessutom att vi ska använda betydande delar av vår skattefinansierade valfond till en kampanj riktad till flyktingar på väg hit. Berätta att Sverige är ett jävla skitland, här väntar bara fattigdom och elände och dessutom är det kallt. Vi kan förresten säga till journalisterna att det är det vi menar med kursändring, att flyktingar ska lägga om kursen och vända hemåt. Det kan omöjligt vara värre i deras egna länder än det är här. Och där är det ju varmt.

Bra.   Kalla till presskonferens om en halvtimma. Jag inleder med det vanliga tugget om massinvandring och raserad välfärd så kan ni fylla på. Säg till Paula att ansluta, hon brukar kunna ta i så det ryker. Utan skrupler.

Nu kör vi…

Låt Falcon Alkoholfri Arena bli vad den heter.

Namnet på Falkenbergs nya fotbollsarena, Falcon Alkoholfri Arena, väckte en viss munterhet när det tillkännagavs men jag tycker inte namnet är konstigare än många andra. Guldfågeln Arena istället för anrika Fredrikskans i Kalmar eller för den delen TELE 2 Arena är knappast något att yvas över. Hade det varit ekonomiskt möjligt, det är det nog tyvärr inte, borde vi valt Falkenberg Arena efter förebild från bl.a. Borås. Men så ser verkligheten ut och nu har vi chans att göra något annorlunda och positivt av namnvalet.

Det må vara ”tankar om det otänkbara” men varför inte låta vår arena bli vad den heter, alltså alkoholfri. Jag tycker inte det är självklart att man under ett par timmars idrottsarrangemang nödvändigtvis måste ha tillgång till alkohol. Jag är medveten om att detta inte är något problem på Falkenbergs IP och säkert inte kommer att bli det på den nya arenan heller. Men det skulle bli en markering, inte bara mot alkoholanvändning i idrottsammanhang, utan Indirekt också mot en supporterkultur som håller på att helt spåra ur. Det är svårt att tro att det bedrövliga som händer i samband med framförallt några av storstadsklubbarnas matcher skulle vara frikopplat från ”alkoholhaltiga drycker.” Eller är det möjligt att vara så urbota korkad i nyktert tillstånd?

 Jag tror dessutom att ett beslut om nolltolerans skulle väcka positiv uppmärksamhet och gagna såväl klubben som kommunen och sponsorerna.

Jag kan höra invändningarna. ”Det betyder minskade inkomster.” Det gör det förmodligen, jag vet inte i vilken omfattning. Men hamburgaren skulle nog smaka bra också tillsammans med alkoholfri öl och kanske skulle nya sponsorer, t.ex. matvarujättarna, bli mer intresserade. Vi märker nu hur ansvarskännande sponsorer till berörda klubbar börjar dra öronen åt sig, man vill inte förknippas med idrottens avarter.

”Sponsorerna måste få bjuda sina gäster på ett glas öl” kan jag också höra. Men jag tvivlar på att någon skulle avstå från matchen för att man fick nöja sig med en fika i pausen. Eller för den delen en alkoholfri ölvariant. Bland andra Systembolaget vittnar om ett ökat intresse för öl med lägre alkoholhalt och flera internationella bryggerier lanserar alkoholfria ölsorter. Det borde vara naturligt att haka på den trenden.

Så varför inte göra en dygd av nödvändigheten. Låt namnet bli en markering för positiva idrottsupplevelser. Låt Falcon Alkolfri Arena bli vad den heter!

Rolf Ekéus 1995: "Det sista land man ska vara oppositionsledare i..."

Toppmötet i FN väcker minnen. Jag ingick i den svenska delegationen vid motsvarande möte i oktober 1995. Det var FN:s 50-års jubileum med 150 stats- och regeringschefer närvarande. Högriskpersoner som Yassir Arafat och Fidel Castro medverkade till att säkerhetspådraget var enormt, det i särklass största uppdraget för Secret Service någonsin.

Från det ordinarie arbetet minns jag framförallt diskussionerna om nedrustning. Eftersom flera av aktiviteterna leddes av svenskar, bland andra Hans Blix och Rolf Ekéus, fick vi ingående rapporter om läget. Ekéus var ordförande i kommissionen för Irak, ett land där situationen var mycket dramatisk. Landet var föremål för restriktioner, man fick t.ex. inte sälja sin olja. Bristen på förnödenheter var stor och förorsakade svartabörshandel med hårresande priser. Vapen över en viss räckvidd var förbjudna och skulle förstöras men Irak förnekade systematiskt sitt vapeninnehav. ”Svårast var att hålla koll på biologiska stridsmedel” berättade Ekéus. Ledningen hade dock medgett att man placerat ut sådana riktade mot Israel och gjort missilerna stridsdugliga.

”Saddams ställning är starkt försvagad men han har en förtryckarapparat av Gestapo modell”, antecknade jag från mötet med Rolf Ekéus som avslutade med att konstatera att ” det absolut sista jobb man ska ha är att vara oppositionsledare i Irak.”.

Vilka länder kandiderar till den "utmärkelsen" idag?

"En självutlämnande krönika..."

HALLANDSPOSTEN   1 okt.1990

Oberoende liberal 

Chefred. S-O Carlson

Pol.red Jan Fröman

                                                                  

"FRÅN HALLANDSBÄNKEN"      

"Det måste stanna oss emellan!

Så är det dags för ett nytt riksdagsår. Den här gången har jag ordnat det så att de många resorna till Stockholm ska bli lite mer vällustbetonade. Jag har nämligen lärt kän­na en ung dam i Nacka som jag kommer att träffa så ofta jag får tillfälle. Hon ska få mig att glömma invecklade propo­sitionsordningar och kolleger som läser högt ur sina gamla manus. Med väntande besök hos denna underbara tjej kommer jag att med ett leen­de på läpparna ta emot tele­fonsamtal från kvällstid­ningsjournalister klockan fy­ra på morgonen, lyssna in­tresserad på enögda och krä­vande företrädare för diverse intresseorganisationer, ja tom tala vänligt med center­partister som tycker att skat­tesystemet var bättre förr.

Ingenting ska kunna få mig på dåligt humör när jag vet att hon väntar på mig.

Tillsammans ska vi skratta åt dom som tycker att det är politikerna som ska bestäm­ma för familjerna hur mycket mjölk man ska dricka och helst också hur dags den ska inhandlas.

Diskretion

Jag vågar berätta om mitt nya förhållande därför att jag

alltid har kunnat lita på HP-läsarnas diskretion. Kommer det däremot till Hänt-i-veckans kännedom är för­modligen min politiska karriär är slut. Det finns ju fortfaran­de en hel del väljare som tycker att man ska hålla sig till den man är gift med.

Det är ingen större risk att min hustru den här vägen ska få reda på vad jag har för mig på kvällarna. Hon har sedan länge slutat läsa mina artik­lar. Det är förmodligen en pro­test mot att jag inte i stället ägnar mig åt något som man får betalt för. (Jag hoppas HP:s chefredaktör förstod pi­ken fast den var fin.) Då kan jag lika gärna städa garaget, tycker alltså hon som jag bor ihop med på helgerna. Visser­ligen har jag nu lyckats göra plats för hennes nya cykel, men bilen har vi inte kunnat köra in sedan slutet på 70-talet.

Men det är en annan och betydligt känsligare histo­ria. . .

I lägenheten ute i Nacka ska jag alltså få en chans att koppla av. Vi ska hjälpas åt, hon och jag, att riva sönder Bert Karlssons debattartiklar i DN, utan att dessförinnan ha läst dem. Det är förvånans­värt hur enkelt massmedia har gått på skivbolagsdirek­törens fint och låtit honom spela rollen som osjälvisk fö­reträdare för konsumenterna. Vartenda uttalande jag und­går att läsa av denne debatt-redaktörernas älsklingsgosse kommer att hjälpa mig att hålla hjärtinfarkten borta.

(En sak ska herr Karlsson hållas räkning för - han har helt rätt när han menar att kommunerna inte ska kunna styra handelns etableringar. En sådan ändring av lagen har folkpartiet krävt i åratal.)

Kan inte ens läsa...

Min nya vän är alltså mått­ligt intresserad av politik, hon har helt andra förtjänster. Faktum är att hon inte ens kan läsa. Därför vet hon ing­enting om att socialdemokra­terna nu på nytt för fram den gamla trötta tanken om att vår välfärd ska räddas med hjälp av kollektivt ägande. Löntagarfonderna ska få ef­terföljare, det har LO be­stämt.

Också detta slipper jag reta mig på i mitt nya sällskap, liksom på moderater som vill ha borgerligt samarbete, men bara om det sker på deras vill­kor.

Inte heller ska jag ägna en tanke åt miljöpartister som tror att allt blir bra bara vi slipper utsättas för påverkan av efterblivna fransmän, ela­ka tyskar och opålitliga span­jorer.

I den trivsamma lilla lägen­heten ute i Nacka ska jag strunta  högaktningsfullt i centerpartistiska ledarskri­benter som ena dagen applå­derar Olof Johanssons taktis­ka inviter till Bengt Wester­berg för att nästa dag fortsät­ta sin osakliga kritik, modell dansbaneslagsmål, mot sam­me Westerberg. 

Allt det där ska Elin få mig att glömma. ( Har jag sagt så här mycket kan jag lika gärna avslöja namnet också. Hon ska alltså döpas till Elin Johanna den 27:e oktober. )

Diskussion med Elin

Hon är snart fem veckor nu, Elin, och för morfar har poli­tiken fått nya dimensioner. Hur kommer hennes framtid att se ut? Vilka möjligheter har hon och andra nyfödda i Kina, Brasilien, Polen, USA och Tanzania?

Hur kan jag och mina mor­far-kolleger runt om i världen förbättra barnens nuvarande villkor och framtida möjlighe­ter?

Nu åker jag ut och diskute­rar det med Elin. Jag tar med mig några debattartiklar från DN som vi kan riva sönder tillsammans. Per Gahrtons, Bo Söderstens och Birger Schlaugs gillar hon bäst, för­modligen för att hon vet att därifrån kommer det ständigt nya. ..

Christer Eirefelt (fp)

Om två dramatiska nätter och iskalla tågkupéer.

Nuvarande opinionssiffror väcker minnen från min tid i riksdagen, minnen som innehåller en hel del dramatik. När jag började veckopendla från Falkenberg till Stockholm efter valet 1979 hade jag visserligen inte räknat med att min tid i parlamentet skulle komma att pågå i närmare tjugo år, men jag hade å andra sidan inte trott att den skulle ta slut efter tre…

Min första valvaka blev en riktig rysare. Folkpartiets siffror då var visserligen något bättre än vad dagens mätningar visar men mitt eget hallandsmandat var helt klart i riskzonen. Under kvällen och natten var jag ibland inne och ibland ute ur riksdagen, oftast ute.

Strax efter midnatt var tendensen klar, jag skulle få återgå till att tillverka trappinredningar för småhusindustrin. Och nattåget, med avgång 21.15 från Falkenbergs station och ankomst till Stockholms Central 06.42, den resan hade jag gjort för sista gången, den som gick via Hässleholm där vagnen inte helt ljudlöst växlades om till ett annat tåg. Jag har ett minne av att temperaturen i kupén vintertid var antingen runt nollan eller plus 40 beroende på om värmen fungerade eller inte, något sätt att reglera den fanns inte. Men det var en parantes…

 En reporter från Halmstad, jag minns inte om det var Radio Halland eller Hallandsposten, var hemma vid ettiden på valnatten och gjorde en ”avskedsintervju.” Familjen hade också gett upp och gått och lagt sig. Mattias, 8, var mest ledsen. Själv ville jag ändå vänta lite till, det var trots allt inte helt klart. Någon timma senare ringde en nu något förvirrad och förmodligen ganska trött reporter. På väg hem till Halmstad hade hon fått besked från redaktionen att Eirefelt nu verkar ha klarat sin riksdagsplats. ”Du måste åka tillbaka och göra om intervjun.” Jag hade till slut fått folkpartiets 21:a och sista mandat.

Min nästa valvaka blev också dramatisk men på ett betydligt mer positivt sätt. Under mandatperioden hade en konsekvent förd socialliberal politik återgett folkpartiet förtroendet i väljarkåren. Ändå överträffade resultatet i valet 1985 alla förväntningar. Partiets 21 mandat ökade till 51 och vi fick två mandat i Halland.