En märklig dröm.

Jag hade en mycket märklig dröm. På en scen stod Bert Karlsson och staplade ölbackar samtidigt som Ebba Busch Thor försökte få en något förvirrad församling att sjunga med i allsången. 

Jag tyckte mig känna igen melodin och delar av texten från Ny

Demokratis kampsång, men ändå inte riktigt. Bert-Ians klämkäcka refräng kom jag ihåg:

Häng med, häng med, nu hänger vi med.

Här kommer vi, som hatar allt förmynderi.

Häng med, häng med, vi kämpar och slåss

För vi har drag, här inunder vår galosch.

Men i min dröm var texten något ändrad.

Häng med, häng med, ni hänger väl med?

Här kommer vi, för Bert ska rädda vårt parti.

Är han som oss?? Nej det förstås,

men han har drag, här inunder sin galosch.

Jag förstod inte hur drömmen uppkommit, ingen annan än Bert Karlsson och KD-ledningen kan ju ens ha tänkt tanken. Inte förrän jag öppnade tidningen och förstod att mitt undermedvetna måste ha uppfattat det förestående samarbetet innan det blev en realitet för mig.

Jag tror inte ett ögonblick att det här reptricket kommer att få fler att intressera sig för KD:s politik, Det är mer troligt att tidigare sympatisörer starkt ogillar samarbetet.

Ändå kan jag inte frigöra mig från tanken att KD:s chansning skulle kunna gå hem. I så fall genom att ett antal Bert Karlssonanhängare röstar på KD, inte för partiets politik utan i förhoppning om att man med det stödjer Bert Karlsson. Det skulle bli ett kristdemokratiskt bygge på mycket lösan sand.

Europamästerskap i flyktingåtstramning.

Även om det ibland uppstår sprickor i fasaden betyder idrottsrörelsen ökad kontakt och större förståelse människor och nationer emellan.

Parallellt med OS i Sydkorea med närmare 100 deltagande nationer pågår en helt annan typ av tävling, en kraftmätning som snarare handlar om motsatsen. En av grenarna går ut på att presentera så många förslag som möjligt för en skärpt invandringspolitik och mot tolerans och öppenhet och just nu pågår såväl europeiskt som svenskt mästerskap.

När det gäller EM låg Sverige länge långt ner på rankinglisten, frågan är om vi inte rent av var sämst.  Vi envisades länge med att hävda en generös flyktingpolitik och i den här udda tävlingen gav det alltså minuspoäng och bottenplacering.

Under senare tid har emellertid åtstramningar gjort att vi klättrat ordentligt på listan och även om vi har en bit kvar till ledande nationer som Danmark, Polen och Ungern är en topplacering inom räckhåll.

När det gäller SM är tendensen den samma. Länge har ett lag dominerat tävlingen med hjälp av sin flyktingfientliga attityd. Ju närmare vi kommit serieslutet den nionde september har dock framförallt två lag försökt öka poängskörden med hjälp av nya förslag för att begränsa invandringen.

I dessa två mästerskap måste Sverige respektive Liberalerna sträva efter placeringar i botten av tabellen!

Om en valrörelse för 30 år sedan.

I valet 1982 fick Folkpartiet 5,9%. Det innebar 21 mandat, endast två fler än Liberalerna har idag. Mitt eget hallandsmandat hängde på en mycket skör tråd. Under valnatten åkte jag in och ut för att till slut klara mig kvar med minsta möjliga marginal.

Så sent som under våren och sommaren valåret 1985 låg vi kvar på ungefär samma låga nivå i opinionsmätningarna. Det skulle dröja till slutet av augusti, en månad före valet, innan det vände. 8 % i en opinionsmätning då blev till drygt10 % några dagar före valet där vi fick 14,2 % och 52 mandat.

Bengt Westerbergs insatser, inte minst i Tv-debatter och utfrågningar, spelade en viktig roll för framgången. Men det gjorde också det tydliga socialliberala budskapet.  Försvaret av den sociala välfärden, kravet på privata alternativ i den offentliga sektorn där barnomsorgen och ”Lex Pysslingen” blev en symbolfråga. Kravet på eget rum i äldrevården fick stor uppmärksamhet. ”Det glömda Sverige” blev ett begrepp.  Marknadsekonomisk framtoning och internationell solidaritet kompletterade budskapet.

Förutsättningarna var annorlunda då, javisst. Mediavärlden såg inte ut som idag. Riksdagen bestod av fem partier och socialdemokraterna hade drygt 45% av väljarna.  Kan det trots det finnas några lärdomar att dra av en mer än trettio år gammal valrörelse?  Jag tror det.

Två politiska återstarter.

Ny Demokratis partiledare Bert Karlsson aviserade nyligen sin återkomst till politiken.  Den här gången nöjer han sig med en omstart av det lokala partiet Skara framtid. På känt manér odugligförklarar han det nuvarande styret och säger sig vara övertygad om att partiet ska få 25 % i årets val. 

Han har visserligen också ”uppvaktats av hemliga personer från näringslivet” som vill att han ska starta upp ett parti på riksnivå men nöjer sig alltså med att förbättra situationen för skaraborna. Kanske avskräcker fiaskot med NyD:s extremt populistiska projekt, väljarnas dom blev 1,24 % i valet 1994, från ett nytt inhopp i rikspolitiken?

Däremot har en av Bert Karlssons efterträdare på partiledarposten, John Bouvin, beslutat sig för att ta ett större grepp och väcka liv i Ny Demokrati. Bouvin, som främst gjorde sig känd för sina många otäckt främlingsfientliga uttalanden, var ordförande 1997-1998. I valet -98 ingick partiet samverkan med det högerextrema Konservativa partiet. Resultatet i valet var knappt mätbart och Bouvin gick samma öde till mötes som några av sina företrädare och avsattes.

Nu återstartar han Ny Demokrati ”tillsammans med två andra personer.”   I en intervju kom han bara ihåg namnet på en av dem…

Bäva månde Jimmy Åkesson.

Lagerbäck bäddade för Juholt?

Lars Lagerbäck blev närmast helgonförklarad på Island när han som tränare lyfte fotbollslandslaget till oanade höjder för några år sedan.  ”Islands mest älskade man” var bara en av flera superlativer.  Under hans ledning gick laget sensationellt till EM i Frankrike 2016 där man i åttondelsfinalen besegrade ett favorittippat och stjärnspäckat England.

Samtidigt hölls presidentval i landet och hade Lagerbäck varit isländsk medborgare, och ställt upp, ansåg många att han haft goda chanser att vinna.

Lagerbäcks framgångar med laget gav Sverige ett stort förtroendekapital i På Island. Nu undrar jag om det möjligen kan ha varit så att denna goodwill spelat in när regeringen placerade Håkan Juholt som ambassadör i Reykjavik?  Resonemanget skulle i så fall ha gått ut på att här har vi med hjälp av Lagerbäck skapat en så stor respekt för Sverige att förtroendet måste bli svårt att rubba ens med de mest märkliga ageranden från en ambassadör. Att det med andra ord skulle finnas en rejäl fallhöjd innan islänningarna börjar undra om den hyllade landslagstränaren och den nuvarande ambassadören verkligen kommer från samma land?

Håkan Juholt har varit riksdagsledamot i 22 år och har erfarenhet från såväl utrikes- som försvarspolitik. Det torde ha inneburit åtskilliga kontakter med svenska beskickningar och ambassadörer runt om i världen och god insikt i vad uppdraget består av.

”Han lär sig nog inom kort vad det innebär att vara ambassadör” kommenterar utrikesministern.

Fan tro´t , sa Relling.