Same same but different.

Likheten mellan Ny Demokrati och Sverigedemokraterna blir allt tydligare.  Förutom det faktum att främlingsfientlighet och populism utgjorde grogrund för Bert Karlssons och Ian Wachtmeisters skapelse liksom nu för Jimmy Åkessons känns de interna stridigheterna i SD igen från 1990-talets Ny Demokrati. Framförallt under det partiets senare år, innan organisationen föll ihop som ett korthus, var det stridigheter mellan olika falanger i riksdagsgruppen. På samma sätt som Ian och Bert senare anklagade varandra för att det gick som det gick verkar nu stämningen i SD:s ledning bli mer och mer ansträngd. Kanske undviks ytterligare splittring bara så länge framgångarna i opinionsmätningarna fortsätter?

 Ett annat mönster som går igen från NyD är försöken att blanda bort korten genom att ”gömma” det främlingsfientliga budskapet bakom krav på bl.a. bättre villkor för pensionärer.

Men det finns också skillnader. Sverigedemokraternas ursprungliga kopplingar till nazistiska rörelser fanns inte i NyD.  Mötet mellan Ian och Bert, som ledde fram till att partiet startades, kändes mera som en sinkadus. Om det överhuvudtaget fanns någon förankring ute i landet så var kopplingen till de båda partiledarna  i det närmaste obefintlig. När framgångarna i valet 1991 gav partiet 6.7 % betydde det 25 riksdagsledamöter som hade liten om ens någon gemensam erfarenhet från organisationen. I en radiodokumentär förra året förklarade Bert Karlsson det slutliga fiaskot så här: ”Det går inte att starta ett parti på det sättet, vi kände ju inte de här människorna” Wachtmeister var inte lika finkänslig. I samma program säger han ”vi hade fler stjärnor men också fler stolpskott än andra partier.”

Inför valet 2014 hade SD byggt ut sin organisation. Ändå innebar resultatet naturligtvis stora påfrestningar med hela 29 nya ledamöter och snabb rekrytering av  tjänstemän.  Kanske kan partiledningen använda sig av Bert Karlssons ord som förklaring till dagens interna storbråk: ”… vi kände ju inte de här människorna”.

När NyD började falla sönder hade Wachtmeister och Karlsson fullt sjå med att undvika avhopp. SD:s ledning tycks däremot slita hårt med motsatsen. Här är det istället uteslutningar som gäller.

Same same but different…

Om en följd av att vara "årsrik"

Scenen är O R Tambo, Johannesburgs internationella flygplats. Hustrun och jag har just anslutit sist i kön till passkontrollen. En mycket lång kö… En servicekille i knallgul väst hjälper en dam i rullstol förbi kön. När ekipaget passerar vår plats vinkar han till oss att följa med. Vi utgår ifrån att det är ett missförstånd och att han tror att vi är i sällskap med damen i rullstolen. Vi förklarar att så inte är fallet och står kvar. Killen ger sig inte, han vill att vi kommer med. Nu börjar vi undra om vi gjort något fel, kanske missat någon säkerhetskontroll eller är misstänkta för någon annan allvarlig förseelse. Men vi lämnar vår köplats samtidigt som vi tittar frågande på honom. Då får vi förklaringen, på bruten engelska säger den nu vänligt leende servicemannen: ”You are old.”

Det har sina fördelar att vara ”årsrik”, även om framförallt hustrun tog emot favören med något blandade känslor..

Underlätta för företagarna att hitta hem!

Det fanns en tid då köpmannaföreningar, hantverksföreningar och andra småföretagarorganisationer dominerades av folkpartister. Det var snarare regel än undantag att man träffade på aktiva liberaler i ledningarna både på centralt och lokalt plan. Utan att ha tillgång till någon statistik misstänker jag att också i medlemskåren och bland partiets förtroendevalda var andelen småföretagare större då än idag.

Nostalgi? Ja, förmodligen. Och visst är näringslivets struktur annorlunda idag än på 1960- 70- och 80-talen. Framförallt har organisationernas verksamhetsformer förändrats. Det arbete som tidigare sköttes på ideell basis av företagarna själva sköts numera i stor utsträckning av tjänstemän. Dagens krav på den som äger ett mindre företag ger sällan utrymme för omfattande föreningsinsatser och därmed har också kopplingen till politiskt arbete minskat.

Jag tycker ändå inte att det räcker som förklaring till att Folkpartiet tycks ha tappat mark bland hantverkare, köpmän och andra småföretagare. Inte heller vårt program kan vara skälet, vi har ett bra näringspolitiskt program och utmärkta personer som saluför det. 

Det finns en svaghet, och den gäller inte bara fp och inte bara idag, nämligen att politiken inte förmår ta hänsyn till det faktum att företaget och företagarna hör ihop. Att bestämmelser som reglerar verksamheten i företaget påverkar också de människor som äger affären eller fabriken.

Bristande förståelse för småföretagandets villkor gäller tyvärr generellt, inte minst har det alltid kännetecknat socialdemokraternas näringspolitik. Man har inte insett att i det lilla företaget är det företagaren själv som är den viktigaste resursen.

Om jag har rätt, att företagarnas intresse för Folkpartiet har minskat, beror det i stället på att marknadsföringen av vårt program för företagande har hamnat på tok för långt ner på prioriteringslistan! Detta trots att bra förutsättningarna för att starta och utveckla företag är avgörande för att vi ska få resurser till det socialliberala samhälle vi eftersträvar. 

Folkpartiet har länge varit tongivande när det gäller bra villkor för privat företagande   i välfärdssektorn, Att vidga den fokuseringen till att gälla också småföretagare i andra branscher skulle räcka långt!

Spettekakor, telegrafstation och sjusitsiga amerikanare.

I mitten av 1800-talet hade min farmors mormor, Beata Andersdotter, lanthandel i Årstad utanför Falkenberg. Farmors mor som så småningom tog över verksamheten hette Johanna Jönsson men kallades ”Johanna i Råsen” efter platsen där affären låg. 1912 överlät Johanna i sin tur rörelsen till min farmor, Camilla Christiansson.

1915, under full storm, brann den nybyggda kontors- och förrådsbyggnaden ner till grunden. Det var ett hårt slag men inte minst viljan att fortsätta familjetraditionen gjorde  att inom mindre än ett år stod en ny byggnad klar och verksamheten kunde fortsätta. Naturligtvis utgjorde behovet av försörjning också en drivkraft, liksom insikten att affären var i det närmaste livsviktig för bygdens utveckling och för de som bodde och verkade där.

Jämsides med lanthandeln började Camilla nu baka spettekakor som blev kända över en stor del av Sverige och som också exporterades till USA. Spettekakan, som ju egentligen är känd som en skånsk specialitet, bakades över öppen eld och med hjälp av ett vridspett. Spettet vevades först för hand, senare maskinellt.

Hagalund, som byggnaden kallades, var också adressen för telegrafstationen med Camilla som föreståndare. Som om inte det var nog ingick också ett slags dåtida ”catering” i rörelsen, man hjälpte till att ordna större kalas, bröllop och begravningar.

Finns det ingen gubbe med i berättelsen? Jo. då...  Min farfar, Johan Eliasson, hade först ett häståkeri men köpte 1926 sin första taxi, en A-Ford av 1925 års modell. Hans  sista bilar, två sjusitsiga amerikanare, såldes 1947.  Johan var således också småföretagare och entreprenör men jag har ändå en känsla av att det var Camilla, och före henne Beata och Johanna,  som utgjorde den stora drivkraften i verksamheterna.

Även om det här var en annan tid, ljusår från dagens koncentration av affärer till tätorterna, så är tillgången till service en aktuell fråga också idag. Inte minst ”lanthandeln” är ett viktig förutsättning för en levande landsbygd. Det finns förvisso ”Johannor” och ”Camillor” också nu, men jag undrar om inte förutsättningarna för att starta och driva den sortens företag rent av är sämre idag än för hundra år sedan? Här har politiken misslyckats.

Slutligen ett annat exempel på att det kunde vara bättre förr när det inte alltid var så förtvivlat bråttom, på oxkärrornas tid. När man då skulle ut och resa gick det så sakta att man kunde ligga första natten hemma…”

Hagalund, Årstad,  som det ser ut i dag. Fasaden var tidigare röd.Närmast i bild fanns affären och i motsatta hörnet låg telegrafstationen.

Hedvig Elisabet Charlotta var inte min fru!

Strax efter att jag börjat i Gävleborg besökte jag Sandviken, bland annat träffade jag lärare och elever på en skola. I samma byggnad fanns ett dagis och föreståndaren där hade frågat om jag inte också kunde titta in och hälsa på barnen. Det gjorde jag gärna. Det var fruktstund när jag kom och jag satte mig ner på plastmadrassen och berättade lite om vad jag var för en figur. Personalen hade förberett barnen på att landshövdingen skulle komma och hade samtidigt sagt att det nog kommer med några från tidningarna och TV också, vilket det mycket riktigt gjorde. Efter en stunds givande samtal frågade fröken: ”Kommer ni nu ihåg vem det är som hälsar på hos oss?” En lång tystnad vittnade om att vår diskussion kanske inte varit helt klarläggande, men till slut räckte ändå en kille upp handen och svarade: ”Ja, det är Gävle Dagblad.” Om jag fram till dess haft vissa föreställningar om en landshövdings betydelse och kändisskap blev jag snabbt fråntagen den villfarelsen.

En annan trevlig barnkontakt fick jag en gång när jag var på väg hem och träffade en skolklass utanför slottet. Läraren berättade för sina elever om Gävle Slott, byggt av Johan den lll i slutet av 1500-talet och landets nordligaste. Jag frågade om de ville komma in och titta och fick ett förtjust ”jaaa” till svar. Vi gick runt i de vackra rummen och jag berättade om eldsvådor, om slottsspöket och om annat av intresse för sjuåringarna som var mina tillfälliga gäster. När vi gick förbi ett ståtligt porträtt av drottning Hedvig Elisabet Charlotta, (1759 – 1818 ), stannade en flicka, tittade länge och frågade: ”Är det där din fru?”