torsdag 18 februari 2016

Alkoholförtäring under tjänsteutövning



Ett sensationellt avslöjande.

Klockan var några minuter över nio på morgonen den 9 juni 1998 och i riksdagens plenisal hade jag just påbörjat mitt sista av cirka 1500 tjänstgöringspass som vice talman. Siffran 1500 har visserligen ingen betydelse för utlovat avslöjande men får utgöra svar till den journalist som efter mina tio år som vice talman frågade ”om jag fått tjänstgöra någon gång” (!) I själva verket tillbringar man som vice talman med all säkerhet fler timmar med att leda förhandlingar och voteringar än talmannen som oftare är upptagen av andra uppdrag.
En anledning till journalistens fråga skulle kunna vara att talmannen har en viss benägenhet att alltid vara tillgänglig just när det drar ihop sig till mer spektakulära inslag, typ partiledardebatter. Att talmannens möjlighet att närvara råkar sammanfalla med att radio och TV direktsänder är naturligtvis en ren tillfällighet men kan ha medverkat till att journalisten fått ett felaktigt intryck.

Nåväl, det var ett sidospår. Åter till den där junimorgonen i riksdagen. Efter att ha öppnat förhandlingarna och lämnat ordet till den första talaren tog jag en klunk från glaset med Ramlösa som alltid fanns vid sidan av den magnifika talmansklubban. Det vill säga jag utgick ifrån att det som vanligt var vatten i glaset. Det tog någon sekund för mig att inse att så inte var fallet, glaset innehöll i stället ren gin! Visserligen av god kvalité, men ändå.
Själv lyckades jag någorlunda hålla ”god min i elakt spel”, värre var det för kammarsekreteraren vid min sida och övriga medarbetare på podiet. Alla visade sig senare vara delaktiga i sammansvärjningen och kunde inte dölja förtjusningen över att den lyckats. Trots att kammaren var relativt välbesatt var det mirakulöst nog ingen av ledamöterna som förstod vad den ovanligt uppsluppna stämningen berodde på.

Jag vill minnas att den i övrigt så förträfflige Ulf Christoffersson på kammarkansliet var en av dem som låg bakom övergreppet. Däremot lyckades jag aldrig klarlägga talmanskollegan Anders Björks roll, men jag har anledning att misstänka att den inte var helt obetydlig.

PS    Jovisst, det fanns en bakgrund till det inträffade. Framförallt under sena arbetspass, vi höll på längre på den tiden, hände det att jag frågade den som fyllde på vattenglaset om det inte fanns något starkt att ”spetsa” med. Svaret lät alltså vänta på sig till den här minnesvärda morgonen i juni 1998.     DS

onsdag 10 februari 2016

Jag ser ett annat Sverige.





Försörjningsbörda eller resurs? 
Min kommentar ( i Hallands Nyheter 10/2) till en debattartikel i  HN 28/1.


Massmigrationen har en stor påverkan på alla, menar Bengt-Åke Salsgård och det framgår att det knappast är påverkan i positiv bemärkelse som avses.
Men är det sant? Hur många av oss kan hävda att vi blivit lidande av att Sverige har tagit emot människor som flyr från krig, terror och religiöst förtryck? Har vi riskerat vår egen hälsa, drog vi ner på julklappsinköpen, misslyckades handeln med att få oss att spendera ytterligare hundratals miljoner på Black Friday? Har vi mist vår status som ett av världens rikaste länder, har ”massinvandringen” gjort att vårt land, ett av Europas mest glesbefolkade, börjat få ont om utrymme?
Det har inneburit påfrestning på samhällsapparaten, det är sant. Krisberedskapen hos berörda myndigheter har varit dålig, regering och riksdag har misslyckats med att underlätta för arbete och boende. Det är brister som måste rättas till. Det går men kräver handlingskraft och kompromissvilja av våra politiker.
Men när Salsgård och andra som står bakom kravet på en mer restriktiv flyktingpolitik argumenterar utifrån att den svenska välfärden hotas och att ”svenska folket” har fått nog är det på minst sagt tvivelaktiga grunder.
Jag ser ett annat Sverige Jag läser om hur enskilda människor och frivilligorganisationer gör stora insatser för att hjälpa till. Skolklasser samlar in kläder och leksaker, volontärer serverar varm mat till nyanlända flyktingar, idrottsföreningar engagerar barn och ungdomar i sina verksamheter, pensionerade lärare arbetar ideellt med svenskundervisning. Listan över svenskarnas engagemang kan göras lång, ett engagemang och en kompetens som vi för övrigt borde uppmuntra mer.
Res tillbaka, eller stanna kvar i era hemländer är det råd flyende syrier och irakier får av dem som hävdar att Sverige är fullt. Man stannar och slås för sitt land, tillrättavisar Salsgård, ni kommer att behövas för att bygga upp landet igen. Det är orealistiskt men framförallt cyniskt att en framtida återuppbyggnad skulle underlättas av att människor tvingas stanna kvar och riskera livet i t.ex. Syrien där kriget hittills krävt närmare trehundra tusen liv.  Lika lite underlättas återuppbyggnaden av att flyktingarna fastnar i överfulla flyktingläger.
Ändå är det återkommande talet om att invandringen betyder att vi tar på oss ”en evig försörjningsbörda” det jag har svårast att förstå. Hur kan man blunda för den betydelse människor från andra länder haft för vårt välstånd genom åren? Och hur kan man bortse ifrån att Sverige med en allt mer åldrande befolkning kommer att vara i minst lika stort behov av invandrares arbetsinsatser i framtiden. Hälften av de som invandrat till Sverige under de senaste åren var mellan 15 och 34 år och kommer tillsammans med dem som nu söker sig till vårt land att utgöra en ovärderlig resurs. Att istället tala om dem som ”en stor försörjningsbörda” är direkt otillständigt.




lördag 30 januari 2016

Promenad genom Falkenberg 1920 - sista avsnittet.



Ingeborg Hellberg avslutar här sina iakttagelser från 1920-talets Falkenberg. Hon slutar sin promenad på Kullen efter att hon passerat ”Lille-Pyttans” spår över Sandgatan. Men först berättar hon om när marknader och cirkus kom till sta´n…

Tredje onsdagen i april och oktober var de stora marknadsdagarna. Ett par veckor före marknaden kom det tivolin till sta´n. Då tyckte vi ungdomar att staden fick liksom mera liv. Karusellmusiken hördes över hela sta´n. Där fanns skjutbanor, spelautomater, ringkastning och ibland flera karuseller. Vem minns inte tjocke Karlsson med hästkarusellen. Han bar alltid sina pengar i en väska på magen. Så fanns där woffelbageri. Hade man råd någon gång fick man köpa en woffla. Och då fru Eriksson, som innehavaren hette, hade gjort glass var det en upplevelse att få smaka på det. På Marknadsplatsen fanns också en massa ställningar uppbyggda. Vid dessa bands djuren som skulle säljas på kreatursmarknaden.

Någon gång på året, antingen vår eller höst, brukade cirkus komma till sta´n. Det var en upplevelse. Pojkar i skolåldern försökte få hjälpa till när tälten skulle resas och fick på det sättet fribiljett till föreställningen. Så spännande det var att få se dessa akrobater, lindansarna och inte minst Pellejönsarna. Ofta hade cirkusen många djur med sig och man kunde för en slant få gå och se på dem i burarna, berättar Ingeborg och återgår sedan till promenaden längs stadens gator där hon hade hunnit till Reinholdsons kafé som låg tvärs över Brogatan.

Så rundar vi Reinholdsons kafé och kommer uppför Sandgatan. På höger sida var det ett högt plank och innanför det fanns Reinholdsons trädgårdsservering. Sedan kom stadens elektriska förråd och så Hindströms kakelugnsmakeri. Det var ett mycket lågt hus och i fönstret skyltades med kakelugnsplattor och friser. På andra sidan låg badhuset och den s.k. Badhusparken. Tänk när julgranen inte tändes förrän klockan fyra på julafton. Då var det jul.

Efter Badhusparken kommer vi till Rohlins manufakturaffär som låg i hörnet Nygatan-Sandgatan. ( Ingeborg nämner inte Tingshuset strax söder om korsningen. Det byggdes 1907 och användes som sådant till 1971. Nu  Falkenbergs församling. min anm.) Vi fortsätter uppför Sandgatan. Den kantades av träd på bägge sidor och vid varje träd låg en stor sten. De stenarna brukade ibland kalkas, varför vet jag inte. Kanske en början till trafikhjälp? I hörnet mitt emot Rohlins låg kopparslagare Anderssons hus. Han ägde två och i det första fanns en affär med hushållsartiklar och i det andra fanns kopparslagarverkstaden. Mitt emot låg konduktör Brohléns hus med mjölkaffär i källaren. Dit gick man och köpte grädde och mjölk i lös vikt.

Längre upp på Sandgatan låg biograf Olympia och inne på gården Snickerifabriken. I Sandgatan 4, som det hette då, man hade fått nummer på fastigheten allteftersom de byggdes, hade min mamma bageri, Hilma Kronvalls Hembageri. Mitt emot låg Falkmans åker som sträckte sig från Sandgatan ner till Stationen. Nere mot stationen var liksom en fördjupning där vattnet samlade sig på hösten. När det blev frost och vattnet frös blev det den bästa skridskobanan med ljus från stationen på kvällarna.
( Fältet syns tydligt på Martinssons bild 26/1 med flygfoto från ca 1930. Bensinstationen i hörnet Möllegatan/Sandgatan startades 1933 av Naftabolaget, min anm.)
Längre upp på Sandgatan låg folkskolan, ålderdomshemmet, Nymans och Eskilssons handelsträdgårdar. Sedan passerar man ”Lille Pyttans” spår. När vi kommer över där är vi på Kullen. Där fanns Upplings Speceriaffär och Kooperativa föreningen hade också en liten filial där. På Kullen fanns också Betel som väl var Baptisternas första lokal i Falkenberg, avslutar Ingeborg Hellberg sin redovisning av affärer och verksamhet i Falkenberg omkring 1920.


På baksidan av det sista av sexton maskinskrivna sidor har Ingeborg skrivit för hand:
”Ja, så här minns jag min barndoms stad. Andra har kanske andra minnen. Håll till godo…”

Mina egna kommentarer bygger av naturliga skäl, med några få undantag, inte på egna minnen. Däremot har jag tagit hjälp av böckerna ”Falkenbergsbilder. Linus Almqvist”. ”Falkenberg – stad att bevara” och ”Patrik Johnsons Falkenberg”.
Som sagt – håll till godo.

(De tidigare nio avsnitten finns i bloggarkivet uppe tillhöger.)

tisdag 26 januari 2016

Promenad genom Falkenberg omkring 1920 - del 9



Vi går tillbaka på Storgatan och stannar där den möter Stationsgatan. På höger sida låg Danielssons Speceriaffär. Längre fram på höger sida fanns Wiborgs barnbeklädnadsaffär och sadelmakare Wiborg hade också verkstad i det huset. I Wiborgs affär öppnade så småningom Linus Almqvist sin fotoaffär, berättar Ingeborg.

 (Det var i början av 1930-talet och då fanns också frisören Kurt Mårtensson där, senare Lindells. En klippning kostade 1:50. Åke och Gunnar Zander hade först skomakeri i samma hus och startade sedan skofabrik på gården.  Almqvists affär flyttade hit från Stationsgatan 10, en fastighet som fortfarande finns kvar och till nyligen inrymde "Ateljé Profilen”, min anm.)

Nästa hus var skeppsmäklare Bomans. ( sedan under många år Galleri Flamingo, min anm.) Vi går ner till Storgatan igen för att gå på vänstra sidan. I hörnet låg det som nu kallas Patrik Jonssons hus. 
( Patrik Jonsson var läroverksadjunkt men tjänstgjorde inte i Falkenberg. Han hade sina rötter här och var mycket i Falkenberg och köpte huset 1905 av sjökapten Bernard Bengtsson, Huset revs 1973, min anm.)

Sedan kom Signe Kristenssons handarbetsaffär. På andra våningen fanns en damfrisering, jag tror den första i sta´n. Den innehades av fröken Tyboni. Vi går över Gröna Gatan och kommer till poliskonstapel Alexander Johanssons hus. ( Gröna Gatan 1, med putsad fasad, min anm.) Han var kassör i Arbetarföreningens sjukkassa och dit gick man när avgiften skulle betalas.
Så går vi förbi Charles Mobergs hus och kommer till Lindströms skomakeri där gamle Stenborg arbetade. Det var han som skötte om ringningen i kyrkan, bl.a. varje kväll klockan 8.00 mellan 1 maj och 31 augusti. I det huset fanns också Halldéns barberstuga. På andra våningen i det huset hade fru Baardsen rumsuthyrning. ( det hus där senare Bröderna Johansson Herrekipering och Jacobssons Ur fanns, min anm.)

När vi går över Skolgatan kan vi kasta en blick nedåt den. På den ena sidan fanns B-skolan, som en gång kallades ”Pedagogiet”, och mitt emot låg doktor Peter Åbergs villa. I hörnet låg Olivia Johanssons hembageri. Sedan kommer det stenhus som ännu finns kvar (se tidigare anm.) På andra våningen i det huset låg Skoglunds kafé.
Fortsätter vi på vänstra sidan och korsar Nygatan kommer vi till Prästgården och längre fram Stationen. 

Vi vänder och går tillbaka på andra sidan Stationsgatan, förbi Nya Kyrkan och över Nygatan igen. Först kom där Järnvägshotellet, därefter i ett lägre hus Holms Cigarraffär, Johanssons 15-öres basar och Hilma Hanssons barnbeklädnadsaffär. På hörnet fanns Hanna Perssons modeaffär och rundar vi hörnet kommer vi till damskrädderiet med samma innehavarinna.
Så tar vi oss en promenad ner till Politiska hörnet och går Brogatan tillbaka igen. På hörnet låg ju Bokhandeln, sedan Hilding Olssons frisersalong, Ernst Anderssons cykelaffär och så Smålandsbanken. Min mamma, som hade bageri, brukade köpa smör från Broaryd i Småland. Det skulle betalas med postremissväxel, jag tror det hette så, och den skulle köpas i banken.
Efter banken kom man till skeppsmäklare Bomans trädgård (nu en del av Badhusparken, uteservering och ”lektåget”, min anm.) och så var man uppe vid Reinholdssons kafé. Det låg i en lång byggnad tvärs över Brogatan och utmed Skolgatan. Därintill låg Svenssons skoaffär.
( Skolgatan fortsatte då genom nuvarande Badhusparken och norr om Brogatan. Kafébyggnaden syns tydligt på Arnes nyligen utlagda bild från Falkmanska, min anm.)

Vi går ner till ”Politiskan” igen och fortsätter på högra sidan. I hörnet låg Appeltofts affär och längre upp Alma Olssons konfektyraffär. I samma uppgång låg Rika Skoogs mössaffär. I andra våningen bodde fröken Mia Hallberg som hade inackorderingshem för elever från landet som gick i realskolan, avslutar Ingeborg Hellberg det här avsnittet av promenaden.

Tidigare avsnitt hittar du längst upp till höger.

lördag 23 januari 2016

Promenad genom Falkenberg omkring 1920 - del 8



 Med hjälp av Ingeborg Hellbergs "En promenad genom Falkenberg omkring 1920" kommer jag att i några bloggar berätta om vilka affärer och verksamheter som fanns där och om människor och händelser knutna till dem. Det är naturligtvis mest av intresse för er med falkenbergsanknytning men kanske kan livet i en småstad i början av förra seklet intressera också andra...


I det här avsnittet ( 8 ) berättar Ingeborg om nedre delen av Storgatan och dess förlängning ner till Lotsutkiken och "Strannafloen"


Efter att vi passerat järnvägen tycker jag att ”Gamla Stan” börjar. På höger sida fanns Stenbergs Rökeri där de fina laxarna röktes. Mitt emot låg Emil Bohlins hus. ( alltså hörnhuset Storgatan 46/Hallanäsgatan 6, min anm.) Nästa hus var ”Gamla Prästgården” som vid den tiden inrymde det lilla skolkansli som då fanns. I huset fanns också Kristenssons charkuteri där man köpte sta´ns bästa medvurst. ( från början av 30-talet hette affären Karl Nilssons Charkuteri, min anm.)

Så har vi kommit till Gamla Kyrkan, fortsätter Ingeborg Hallberg. När den nya kyrkan var färdig ansåg man att den gamla kyrkan inte längre behövdes som kyrkolokal. Därför blev den alldeles vanhelgad. Den blev gymnastiksal för de högsta klasserna i folkskolan och föreläsningslokal. Läsbarnen undervisades där och jag tror också att folkdansarna övade där. Själv hörde jag till de elever som hade gymnastik där. Ännu idag när jag kommer in i vapenhuset tycker jag mig känna doften av varma, fuktiga gymnastikskor. Dessa användes av klass efter klass och hygienen var inte alltid den bästa.

Vi fortsätter promenaden längs Storgatan och går utmed kyrkogården ner mot ”Gåsatorget”. På andra sidan kyrkogården gick Färgargatan. ( måste rimligen vara St. Lars Kyrkogata, min anm.) Där låg Sjöbergs Rökeri. Där brukade vi, Kronvalls, röka korvar och skinkor. ( Det är alltså övre delen av den gamla rökeribyggnaden mot Hamngatan som man nu ”fem i tolv” och innan den helt förfallit, tagit beslut om att rusta upp. Min anm.)

Så är vi på Storgatan igen. På höger sida låg Elvins matservering. ( lite osäker men det bör vara Storgatan 55 som senare blev Läsrum för Sjöfolk ( min anm.) Till vänster låg Törngrens Krukmakeri. På den tiden tillverkades väl mest hushållsartiklar. Den fina Törngrenskeramiken kom väl lite senare. På samma sida låg också den inbyggda Kjellbergska Gården och mitt emot bodde Hildegard Bergström som bakade så fina spettkakor.

Promenaden går vidare ner genom Gamla sta´n. Vi kommer till målare August Bengtssons låga hus. Där är numera Hantverksmuseum och kallas Hindströmsgården. Vi ser Fältströms stora ”ria” på vänster sida och på den sidan låg också Mejeriet. Vi har nu kommit till Valskvarnen med kvarnbyggnad på höger sida och kontorsbyggnad på vänster.
Ja, nu är Storgatan slut men vi fortsätter förbi Ekmans, Liljas och Matilda Möllers hus. Då är vi framme vid Furet, den stora nöjesparken för falkenbergsfamiljerna. Under sommaren anordnades där dans och uppträdande av mer eller mindre kända artister. Dansmusiken utfördes av en blåsorkester. I den spelade bland andra From och hans son, Per Persson, Millberg, Stenberg, Edvin Svensson och Lindell. Den sista söndagen i augusti avslutades säsongen med ett fint fyrverkeri.

 (Redan 1906 hade Småfåglarnas Vänner startat folkparken Furet. Arbetarkommunen och ett privat konsortium var senare inblandade i driften tills idrottsföreningarna hyrde Furet 1924. Föreningarna drev den fram till 1931 då Furet inregistrerades som en del i den nationella folkparksrörelsen. Då hade inträdet stigit till 35 öre och dansbiljetten till 10 öre. Folkparken fanns kvar till 1956. min anm. Källa” Falkenbergsbilder Linus Almqvist.”)

Nedanför Furet låg Mekaniska Verkstaden. I den arbetade många falkenbergare. När den startade kom många Motala-bor hit. Det var yrkeskunnigt folk – From, Weick, Welander och smeden Andersson hörde till dessa. En del av dessa bildade en Blåbandsförening och en del var med och samlade arbetare till en rörelse.
Längst ner mot stranden låg Lotsutkiken. Runt om denna bredde strandängarna ut sig. Där hittade man många ovanliga växter eftersom frön spred sig från båtarnas laster. Nere vid stranden fanns också ”Strannafloen” som vi sa. När det frusit på gick vi gärna dit för att åka skridsko. Det var lugnt för föräldrarna, det gick inte att drunkna i det grunda vattnet, avslutar Ingeborg sin berättelse om nedre delen av Storgatan.

(Tidigare avsnitt finns i mitt bloggarkiv längst upp till höger.)