Om en valrörelse för 30 år sedan.

I valet 1982 fick Folkpartiet 5,9%. Det innebar 21 mandat, endast två fler än Liberalerna har idag. Mitt eget hallandsmandat hängde på en mycket skör tråd. Under valnatten åkte jag in och ut för att till slut klara mig kvar med minsta möjliga marginal.

Så sent som under våren och sommaren valåret 1985 låg vi kvar på ungefär samma låga nivå i opinionsmätningarna. Det skulle dröja till slutet av augusti, en månad före valet, innan det vände. 8 % i en opinionsmätning då blev till drygt10 % några dagar före valet där vi fick 14,2 % och 52 mandat.

Bengt Westerbergs insatser, inte minst i Tv-debatter och utfrågningar, spelade en viktig roll för framgången. Men det gjorde också det tydliga socialliberala budskapet.  Försvaret av den sociala välfärden, kravet på privata alternativ i den offentliga sektorn där barnomsorgen och ”Lex Pysslingen” blev en symbolfråga. Kravet på eget rum i äldrevården fick stor uppmärksamhet. ”Det glömda Sverige” blev ett begrepp.  Marknadsekonomisk framtoning och internationell solidaritet kompletterade budskapet.

Förutsättningarna var annorlunda då, javisst. Mediavärlden såg inte ut som idag. Riksdagen bestod av fem partier och socialdemokraterna hade drygt 45% av väljarna.  Kan det trots det finnas några lärdomar att dra av en mer än trettio år gammal valrörelse?  Jag tror det.

Två politiska återstarter.

Ny Demokratis partiledare Bert Karlsson aviserade nyligen sin återkomst till politiken.  Den här gången nöjer han sig med en omstart av det lokala partiet Skara framtid. På känt manér odugligförklarar han det nuvarande styret och säger sig vara övertygad om att partiet ska få 25 % i årets val. 

Han har visserligen också ”uppvaktats av hemliga personer från näringslivet” som vill att han ska starta upp ett parti på riksnivå men nöjer sig alltså med att förbättra situationen för skaraborna. Kanske avskräcker fiaskot med NyD:s extremt populistiska projekt, väljarnas dom blev 1,24 % i valet 1994, från ett nytt inhopp i rikspolitiken?

Däremot har en av Bert Karlssons efterträdare på partiledarposten, John Bouvin, beslutat sig för att ta ett större grepp och väcka liv i Ny Demokrati. Bouvin, som främst gjorde sig känd för sina många otäckt främlingsfientliga uttalanden, var ordförande 1997-1998. I valet -98 ingick partiet samverkan med det högerextrema Konservativa partiet. Resultatet i valet var knappt mätbart och Bouvin gick samma öde till mötes som några av sina företrädare och avsattes.

Nu återstartar han Ny Demokrati ”tillsammans med två andra personer.”   I en intervju kom han bara ihåg namnet på en av dem…

Bäva månde Jimmy Åkesson.

Lagerbäck bäddade för Juholt?

Lars Lagerbäck blev närmast helgonförklarad på Island när han som tränare lyfte fotbollslandslaget till oanade höjder för några år sedan.  ”Islands mest älskade man” var bara en av flera superlativer.  Under hans ledning gick laget sensationellt till EM i Frankrike 2016 där man i åttondelsfinalen besegrade ett favorittippat och stjärnspäckat England.

Samtidigt hölls presidentval i landet och hade Lagerbäck varit isländsk medborgare, och ställt upp, ansåg många att han haft goda chanser att vinna.

Lagerbäcks framgångar med laget gav Sverige ett stort förtroendekapital i På Island. Nu undrar jag om det möjligen kan ha varit så att denna goodwill spelat in när regeringen placerade Håkan Juholt som ambassadör i Reykjavik?  Resonemanget skulle i så fall ha gått ut på att här har vi med hjälp av Lagerbäck skapat en så stor respekt för Sverige att förtroendet måste bli svårt att rubba ens med de mest märkliga ageranden från en ambassadör. Att det med andra ord skulle finnas en rejäl fallhöjd innan islänningarna börjar undra om den hyllade landslagstränaren och den nuvarande ambassadören verkligen kommer från samma land?

Håkan Juholt har varit riksdagsledamot i 22 år och har erfarenhet från såväl utrikes- som försvarspolitik. Det torde ha inneburit åtskilliga kontakter med svenska beskickningar och ambassadörer runt om i världen och god insikt i vad uppdraget består av.

”Han lär sig nog inom kort vad det innebär att vara ambassadör” kommenterar utrikesministern.

Fan tro´t , sa Relling.

Snabbtåg med övernattning.

Jag köpte en trisslott när jag kom från Stockholm till Göteborgs Central i går kväll. Jag tänkte att om man åker med det tåg som med någon minuts marginal passerat stoppet vid Södertälje då måste det innebära turdag. (Dessvärre visade det sig inte gälla lotter)

När jag nu tar del av situationen på tåget efter, alltså det som blev stående på spåret nästan hela natten, funderar jag på hur beredskapen för den här typen av ”oförutsedda händelser” ser ut.  Visserligen som lekman, men ändå.

Varför evakuerades t.ex. inte passagerarna snabbare? Förklaringen från SJ:s talesperson var att det omöjliggjordes av att det pågick trafik på det parallella spåret. Varför kunde man då inte stoppa den trafiken under den korta tid det skulle ta att låta resenärerna gå av? Sådana tågstopp, med olika förklaringar, är inte precis främmande varken för SJ eller deras kunder.

Om detta trots allt var omöjligt kan man tycka att det borde ha gått att göra livet mer drägligt för de inlåsta  passagerarna: 

All erfarenhet visar att ständigt uppdaterad information om det aktuella läget är viktigt. Det har man tydligen inte beaktat, inte heller den här gången.

Visserligen var det kanske ingen som behövde svälta, men stod tåget verkligen så illa till att det inte gick att få ombord de förnödenheter som saknades?

Och hur är det med elförsörjningen, finns det inga provisoriska lösningar utanför det ordinarie systemet?

Det är inte svårt att förstå att stängda toaletter upplevdes som ett jätteproblem för många. Fråga mig inte hur – men nog borde det gå att ha beredskap för någon form av snabb lösning till och med på det dilemmat?

”Snabbtåg” där resenärerna måste övernatta på sträckan Stockholm – Göteborg?

Nej, det var bättre förr. Innan det fanns tåg överhuvudtaget, och än mindre snabbtåg. På oxkärrornas tid. Då fick man visserligen också övernatta, men det fina var att på den tiden gick det så sakta att man kunde bo första natten hemma…

Misslyckad historieförvanskning.

Om Ian och Berts misslyckade historieförvanskning.

Med sedvanlig blygsamhet talade Bert Karlsson i förra veckans söndagsintervju om för oss att allt Ny Demokrati föreslog i riksdagen senare har genomförts. Nu var inte fakta partiets bästa gren och det gäller naturligtvis också det här uttalandet. I själva verket blev NyD:s påverkan på svensk politik ytterst marginell. Undantaget var flyktingpolitiken där partiets agerande framförallt bidrog till ökad främlingsfientlighet.

Fakta stämmer alltså inte. Dessutom haltar logiken betänkligt.  Bert Karlsson har inte mycket till övers för andra politiker. På känt maner talar han svävande om ”överheten” och ”etablissemanget.” Trots det menar han tydligen att dessa inkompetenta politiker i efterhand lyckats genomföra hela NyD:s program?

Ny Demokratis extremt populistiska projekt, där ligger t.o.m. Jimmy Åkesson i lä, slutade med ett totalt fiasko och 1,24 % i valet. Det glömde Karlsson att nämna.

I torsdagens Studio Ett var det dags för Ian Wachtmeister att försöka förvanska historien, föga överraskande med samma klena resultat. Utöver att bidra till ökad främlingsfientlighet och en organisation i kaos lämnade partiet ytterst få spår efter sig.

Däremot kommer Wachtmeister närmare sanningen när han pekar ut Folkpartiet som det största hindret för Ny Demokrati. Såväl när det gällde politikens innehåll som sättet att saluföra den var vi varandras motsats.

Wachtmeister nämnde vid samma tillfälle att han häpnade över att ”dom andra” var så dåliga på att kommunicera med vanliga människor.

Och visst, när det gällde att samla mycket folk var Ian och Bert bättre än ”dom andra”. Showerna med ”drag under galoscherna” och stapling av ölbackar kunde möjligen ha passerat som ett kul inslag i valrörelsen om det inte hade varit för det populistiska och starkt främlingsfientliga budskapet.  Man drog sig inte för direkta lögner när det gällde att misskreditera flyktingar och invandrare.

Ny Demokratis sätt att nå ut till ”vanliga människor” blev partiets uppgång – och fall. När galoscherna och ölbackarna spelat ut sin roll och inte längre fungerade som dimridå för att dölja vad NyD egentligen stod för föll partiet ihop som ett korthus.