"En självutlämnande krönika..."

HALLANDSPOSTEN   1 okt.1990

Oberoende liberal 

Chefred. S-O Carlson

Pol.red Jan Fröman

                                                                  

"FRÅN HALLANDSBÄNKEN"      

"Det måste stanna oss emellan!

Så är det dags för ett nytt riksdagsår. Den här gången har jag ordnat det så att de många resorna till Stockholm ska bli lite mer vällustbetonade. Jag har nämligen lärt kän­na en ung dam i Nacka som jag kommer att träffa så ofta jag får tillfälle. Hon ska få mig att glömma invecklade propo­sitionsordningar och kolleger som läser högt ur sina gamla manus. Med väntande besök hos denna underbara tjej kommer jag att med ett leen­de på läpparna ta emot tele­fonsamtal från kvällstid­ningsjournalister klockan fy­ra på morgonen, lyssna in­tresserad på enögda och krä­vande företrädare för diverse intresseorganisationer, ja tom tala vänligt med center­partister som tycker att skat­tesystemet var bättre förr.

Ingenting ska kunna få mig på dåligt humör när jag vet att hon väntar på mig.

Tillsammans ska vi skratta åt dom som tycker att det är politikerna som ska bestäm­ma för familjerna hur mycket mjölk man ska dricka och helst också hur dags den ska inhandlas.

Diskretion

Jag vågar berätta om mitt nya förhållande därför att jag

alltid har kunnat lita på HP-läsarnas diskretion. Kommer det däremot till Hänt-i-veckans kännedom är för­modligen min politiska karriär är slut. Det finns ju fortfaran­de en hel del väljare som tycker att man ska hålla sig till den man är gift med.

Det är ingen större risk att min hustru den här vägen ska få reda på vad jag har för mig på kvällarna. Hon har sedan länge slutat läsa mina artik­lar. Det är förmodligen en pro­test mot att jag inte i stället ägnar mig åt något som man får betalt för. (Jag hoppas HP:s chefredaktör förstod pi­ken fast den var fin.) Då kan jag lika gärna städa garaget, tycker alltså hon som jag bor ihop med på helgerna. Visser­ligen har jag nu lyckats göra plats för hennes nya cykel, men bilen har vi inte kunnat köra in sedan slutet på 70-talet.

Men det är en annan och betydligt känsligare histo­ria. . .

I lägenheten ute i Nacka ska jag alltså få en chans att koppla av. Vi ska hjälpas åt, hon och jag, att riva sönder Bert Karlssons debattartiklar i DN, utan att dessförinnan ha läst dem. Det är förvånans­värt hur enkelt massmedia har gått på skivbolagsdirek­törens fint och låtit honom spela rollen som osjälvisk fö­reträdare för konsumenterna. Vartenda uttalande jag und­går att läsa av denne debatt-redaktörernas älsklingsgosse kommer att hjälpa mig att hålla hjärtinfarkten borta.

(En sak ska herr Karlsson hållas räkning för - han har helt rätt när han menar att kommunerna inte ska kunna styra handelns etableringar. En sådan ändring av lagen har folkpartiet krävt i åratal.)

Kan inte ens läsa...

Min nya vän är alltså mått­ligt intresserad av politik, hon har helt andra förtjänster. Faktum är att hon inte ens kan läsa. Därför vet hon ing­enting om att socialdemokra­terna nu på nytt för fram den gamla trötta tanken om att vår välfärd ska räddas med hjälp av kollektivt ägande. Löntagarfonderna ska få ef­terföljare, det har LO be­stämt.

Också detta slipper jag reta mig på i mitt nya sällskap, liksom på moderater som vill ha borgerligt samarbete, men bara om det sker på deras vill­kor.

Inte heller ska jag ägna en tanke åt miljöpartister som tror att allt blir bra bara vi slipper utsättas för påverkan av efterblivna fransmän, ela­ka tyskar och opålitliga span­jorer.

I den trivsamma lilla lägen­heten ute i Nacka ska jag strunta  högaktningsfullt i centerpartistiska ledarskri­benter som ena dagen applå­derar Olof Johanssons taktis­ka inviter till Bengt Wester­berg för att nästa dag fortsät­ta sin osakliga kritik, modell dansbaneslagsmål, mot sam­me Westerberg. 

Allt det där ska Elin få mig att glömma. ( Har jag sagt så här mycket kan jag lika gärna avslöja namnet också. Hon ska alltså döpas till Elin Johanna den 27:e oktober. )

Diskussion med Elin

Hon är snart fem veckor nu, Elin, och för morfar har poli­tiken fått nya dimensioner. Hur kommer hennes framtid att se ut? Vilka möjligheter har hon och andra nyfödda i Kina, Brasilien, Polen, USA och Tanzania?

Hur kan jag och mina mor­far-kolleger runt om i världen förbättra barnens nuvarande villkor och framtida möjlighe­ter?

Nu åker jag ut och diskute­rar det med Elin. Jag tar med mig några debattartiklar från DN som vi kan riva sönder tillsammans. Per Gahrtons, Bo Söderstens och Birger Schlaugs gillar hon bäst, för­modligen för att hon vet att därifrån kommer det ständigt nya. ..

Christer Eirefelt (fp)