Det är något som inte stämmer.

Håkan Juholts uppgång och fall är på tapeten igen och jag får inte historien att gå ihop.  Det är inte bara det att valberedningens sätt att hantera partiledarvalet fortfarande är något av ett mysterium.  Enligt Juholt själv tackar man inte nej när partiet kallar, framförallt inte när valberedningen betonar att du har det största stödet.  Så lyder Juholts förklaring till varför han accepterade trots att han tidigare sagt att det ”inte fanns på kartan” att han skulle bli partiledare.

Men om valberedningen tolkade läget rätt hur kunde då detta starka stöd urholkas på bara några månader? Det verkar konstigt, inte minst mot bakgrund av att Juholt gärna berättar hur enormt efterfrågad han fortfarande är som talare ute i S-föreningarna.  Är förklaringen att Håkan Juholts vänstersväng blev alltför häftig? Eller missbedömde de som stödde honom hans förmåga att samla det sargade partiet? Eller var det helt enkelt så att valberedningen gjorde ett dåligt jobb, det fanns inte tillräckligt stöd för Juholt. Men varför blev han i så fall vald av kongressen?

 Daniel Suhonen huvudtes i boken om Juholt är att det var personer i partiets högsta ledning som fällde honom, personer som själva aspirerade på posten eller lobbade för någon annan i den egna kretsen. Metoderna var enligt Suhonen ojusta med medieläckor och illojalitet. Det tycks också vara Juholts egen uppfattning.

En som inte ifrågasätter Juholts förmåga att argumentera för partiet är Håkan Juholt själv. I torsdagens radiointervju konstaterade han att han till och med när det stormade som värst ”gjorde en enastående partiledardebatt och sopade banan med statsministern.  ”Han var inte i närheten av min kvalitet” fortsatte Juholt ödmjukt. Om självförtroendet naggades i kanten under den turbulenta tiden så verkar det vara tillbaka nu…

Suhonens svikna förhoppningar

I SVT:s go´kväll i fredags recenserades Daniel Suhonens bok ”Partiledaren som klev in från kylan” i positiva ordalag. Jag har hunnit en bra bit in i den över femhundra sidor tjocka boken ”om Juholts fall och den nya politiken” och visst ger den oss spännande inblickar i den här turbulenta epoken i socialdemokraternas historia. Boken är välskriven och dokumentationen omfattande. Sanningshalten i det interna materialet kan jag inte uttala mig om.

Men handlar boken egentligen inte mer om Suhonens egen betydelse än Juholts tillkortakommanden? Go´kvälls enda något negativa omdöme om boken är att författaren ibland ”ställer sig själv i centrum.” Som jag ser det är det en rejäl underdrift. När Suhonen t.ex. berömmer Juholts anföranden som enligt författaren får applåderna att smattra och tårarna att rinna följs texten ofta av information om vem som ligger bakom de publikknipande formuleringarna, nämligen Daniel Suhonen.

Och när boken handlar om privata alternativ i välfärden får jag en känsla av att det gäller mer Suhonens egen totala misstro mot sådan verksamhet än om Juholts uppfattning.

Jag undrar om inte Suhonens kritik av ledande partimedlemmar delvis grundar sig på den egna besvikelsen, besvikelsen över att Juholts fall samtidigt begränsade författarens möjlighet att få genomslag för sina egna idéer? I så fall speglar kanske min rubrik bokens innehåll bättre än originalet.

Avslöjade fotbolls(skåde)spelare.

Idrott kommer att få en del utrymme i min blogg. Fotboll är viktigt men påfrestande för hjärta och nerver - för oss på läktaren. ”Mina” två lag, Falkenberg och Gefle, klarade sig kvar i allsvenskan med ett nödrop. Den pärsen vill jag inte vara med om nästa säsong.

Idrotten betyder mycket för många. Därför är det viktigt att komma till rätta med dess negativa sidor. Fotbollens oförmåga att stävja dåligt uppförande på läktarna är en sådan, misstankar om uppgjorda matcher en annan. Politikerna har också ett ansvar.Beskedet om att de värsta bråkmakarna ska kunna registreras och portförbjudas är bra, att det ännu inte införts maskeringsförbud på arenorna är obegripligt.

Att försöka lura till sig fördelar på fotbollsplanen uppfattas kanske inte som lika allvarligt men visst är det tråkigt att se hur vissa spelare sätter i system att lura domarna. Det gäller t.ex. när man regelmässigt sträcker upp handen för att markera att inkastet är deras trots att de själva uppenbart varit sist på bollen - och vet om det. Eller när man faller handlöst efter en lätt knuff som inte hade fått ens en konståkare mitt i en piruett att tappa balansen. Med gester ger spelaren sken av synnerligen elakartad skada som dessbättre läks snabbt så snart frisparken är säkrad. Att fusket obönhörligt avslöjas i tevesändningarnas repriser och slowmotion bilder tycks inte störa aktörerna. Kanske hoppas man att en fotbollens motsvarighet till filmens Oskarstatyett ska införas som komplement till Guldbollen på Fotbollsgalan?

Det finns flera skäl att komma till rätta med fusket. Elitspelarna är idoler och förebilder för ungdomslagens flickor och pojkar, men det handlar också om pengar. Ett mål som föregåtts av fusk kan betyda poängförlust, sämre placering i tabellen och i förlängningen betydande inkomstminskningar.