Håkan
Juholts uppgång och fall är på tapeten igen och jag får inte historien att gå
ihop. Det är inte bara det att
valberedningens sätt att hantera partiledarvalet fortfarande är något av ett
mysterium. Enligt Juholt själv tackar
man inte nej när partiet kallar, framförallt inte när valberedningen betonar att
du har det största stödet. Så lyder
Juholts förklaring till varför han accepterade trots att han tidigare sagt att det
”inte fanns på kartan” att han skulle bli partiledare.
Men om
valberedningen tolkade läget rätt hur kunde då detta starka stöd urholkas på
bara några månader? Det verkar konstigt, inte minst mot bakgrund av att Juholt gärna
berättar hur enormt efterfrågad han fortfarande är som talare ute i
S-föreningarna. Är förklaringen att
Håkan Juholts vänstersväng blev alltför häftig? Eller missbedömde de som stödde
honom hans förmåga att samla det sargade partiet? Eller var det helt enkelt så
att valberedningen gjorde ett dåligt jobb, det fanns inte tillräckligt stöd för
Juholt. Men varför blev han i så fall vald av kongressen?
Daniel Suhonen huvudtes i boken om Juholt är
att det var personer i partiets högsta ledning som fällde honom, personer som
själva aspirerade på posten eller lobbade för någon annan i den egna kretsen.
Metoderna var enligt Suhonen ojusta med medieläckor och illojalitet. Det tycks
också vara Juholts egen uppfattning.
En som inte
ifrågasätter Juholts förmåga att argumentera för partiet är Håkan Juholt själv.
I torsdagens radiointervju konstaterade han att han till och med när det
stormade som värst ”gjorde en enastående partiledardebatt och sopade banan med statsministern.
”Han var inte i närheten av min kvalitet”
fortsatte Juholt ödmjukt. Om självförtroendet naggades i kanten under den
turbulenta tiden så verkar det vara tillbaka nu…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar