lördag 29 november 2014

Det är något som inte stämmer.



Håkan Juholts uppgång och fall är på tapeten igen och jag får inte historien att gå ihop.  Det är inte bara det att valberedningens sätt att hantera partiledarvalet fortfarande är något av ett mysterium.  Enligt Juholt själv tackar man inte nej när partiet kallar, framförallt inte när valberedningen betonar att du har det största stödet.  Så lyder Juholts förklaring till varför han accepterade trots att han tidigare sagt att det ”inte fanns på kartan” att han skulle bli partiledare.

Men om valberedningen tolkade läget rätt hur kunde då detta starka stöd urholkas på bara några månader? Det verkar konstigt, inte minst mot bakgrund av att Juholt gärna berättar hur enormt efterfrågad han fortfarande är som talare ute i S-föreningarna.  Är förklaringen att Håkan Juholts vänstersväng blev alltför häftig? Eller missbedömde de som stödde honom hans förmåga att samla det sargade partiet? Eller var det helt enkelt så att valberedningen gjorde ett dåligt jobb, det fanns inte tillräckligt stöd för Juholt. Men varför blev han i så fall vald av kongressen?

 Daniel Suhonen huvudtes i boken om Juholt är att det var personer i partiets högsta ledning som fällde honom, personer som själva aspirerade på posten eller lobbade för någon annan i den egna kretsen. Metoderna var enligt Suhonen ojusta med medieläckor och illojalitet. Det tycks också vara Juholts egen uppfattning.

En som inte ifrågasätter Juholts förmåga att argumentera för partiet är Håkan Juholt själv. I torsdagens radiointervju konstaterade han att han till och med när det stormade som värst ”gjorde en enastående partiledardebatt och sopade banan med statsministern.  ”Han var inte i närheten av min kvalitet” fortsatte Juholt ödmjukt. Om självförtroendet naggades i kanten under den turbulenta tiden så verkar det vara tillbaka nu…



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar