Dramatisk dagar i Tallinn, januari 1991

Jag påmindes om ett av mina mest spännande uppdrag när jag igår hörde den dåvarande ambassadören i Moskva, Örjan Berner, ge sin syn på tiden kring Sovjetunionens fall.

Här berättar jag hur jag upplevde situationen på plats i Tallinn.

I mitten av januari 1991 var situationen i Balticum ytterst allvarlig. Ovissheten om vem som hade makten i Moskva försvårade förhandlingslösningar om självständighet. Det militära hotet mot Estland, Lettland och Litauen var påtaglig. I Vilnius hade redan civila dödsoffer krävts och faran för direkta angrepp också mot parlamenten var uppenbar. I det läget beslöt talman Thage G Pettersson, efter samråd med partiernas gruppledare, att sända tre mindre delegationer till vardera Tallinn, Vilnius och Riga. De skulle ledas av riksdagens tre vice talmän och dessutom bestå av en ledamot från utrikesutskottet. Beslutet togs med kort varsel och sattes på spel dels av säkerhetsrisken och dels av att Moskva i ett första skede vägrade inresevisum.

Delegationernas uppdrag var i första hand att markera Sveriges stöd för de demokratiskt valda parlamenten. Vi skulle informera oss om hur man där såg på den aktuella situationen. Genom vår närvaro hoppades vi dessutom kunna bidra till säkerhet och skydd för ledamöterna.

Min resa till Tallinn, vistelsen i parlamentet och kontakterna med partföreträdare och den politiska ledningen blev en stark upplevelse. Runt parlamentet på Domberget hade barrikader byggts och på vägen dit hade ett stort granitblock placerats för att hindra stridsvagnar.

Mitt tal med budskapet från riksdagen fick i allt väsentligt ett mycket positivt mottagande. De efterföljande samtalen med ledamöterna i det unga parlamentet visade att de var fast beslutna i sitt arbete för ett fritt Estland.  ”Vårt parlament är ett hus vi håller på att bygga men redan bor i” som en av de liberala ledamöterna uttryckte det. Av den rysktalande gruppen i parlamentet, drygt trettio ledamöter, var det bara cirka tio som var emot självständighet.

Såväl i enskilda som i mer officiella samtal mötte vi en påtaglig oro för vad som skulle hända. Bara en dryg vecka tidigare hade sovjetisk militär besinningslöst mejat ner obeväpnade människor i Vilnius. Sveriges generalkonsul i Leningrad, Dag Sebastian Ahlander, mötte oss i Tallinn efter att ha varit i Vilnius under de mycket dramatiska dagarna och rapporterade om en kaotisk situation. Militären hade intagit flera officiella byggnader och det litauiska parlamentet, där också president Landsbergis befann sig, var omringat av sovjetiska styrkor. Också i Riga hade det varit dramatiskt. Staden var omringad och man fruktade ett totalangrepp

Ahlanders kunskap om det aktuella läget och hans mycket goda kontakter med de politiska ledningarna var en viktig förutsättning för vårt arbete. När vi träffade president Rüütel hade han på morgonen samma dag kommit tillbaka från Moskva och ett, som han uttryckte det, ”allvarligt och emotionellt” samtal med Sovjetunionens president Gorbatjov. Även om det fanns en del positiva inslag i Rüütels redovisning, man hade till exempel kommit överens om snara förhandlingar som skulle gälla hela Balticum och att inga ytterligare våldshandlingar skulle ske, var det uppenbart att Rüütel var mycket tveksam till hur mycket dessa löften var värda.

Osäkerheten var stor om vem eller vilka som bestämde i Moskva. Rüütel nämnde att han presenterat ett protokoll för Gorbatjov men att denne sagt sig inte ha befogenhet att underteckna det. Parlamentets talman hade tidigare på dagen uttryckt samma farhåga: ”Gorbatjov har onekligen skådespelartalang, men vem regisserar?”

Rüütel hade påtalat för Gorbatjov att Tallinn riskerade samma attack som tidigare Vilnius och Riga men att hotet var störst från de icke reguljära trupperna som tycktes agera helt utan central styrning. Detta var en uppfattning som vi fick från flera håll. De fruktade ”Svarta baskrarna” utgjorde ett större hot än de trupper som sedan länge var stationerade i Estland och där soldaterna med familjer bodde i regionen. ”Det är bra att man byggt barrikader, om vi får order att anfalla kan vi säga att det är omöjligt att bryta igenom”, sa en av de lokala truppernas chefer.

President Rüütel var alltså orolig för fortsättningen och utrikesminister Lennart Meri tecknade en än mörkare bild. ”Snart kommer några ryska barn och mödrar här att skjutas och man kommer att skylla illdåden på oss. Det ger Moskva anledning att ingripa,” befarade Meri vid vårt samtal. Han hade precis kommit tillbaka från Sverige dit han några dagar tidigare åkt för att kunna verka därifrån om det estniska parlamentet sattes ur spel.

Jag vill minnas att säkerhetsläget var relativt stabilt när vi lämnade Tallinn. Moskvas beslut att konfiskera 50- och 100-rubelsedlar kom samtidigt som vi åkte och de panikartade scener som blev följden hann vi inte se,

Situationen i Moskva blev alltmer kaotisk. De kommande månaderna skulle leda fram till en utveckling som då, i januari 1991, föreföll helt osannolik. Innan året var slut skulle Sovjetunionen ha upphört att existera.