Fyra minuter med hjärnan i friläge

Det är Valborgsmässoafton 2006. Vi åker från Gävle Slott till Stockholm, inbjudna till festligheterna med anledning av H.M. Konungens 60-årsdag. Först Riksdagens lunch i Gyllene Salen klockan 14.00, därefter festkonsert på Kungliga Slottet med efterföljande galamiddag. Mörk kostym på lunchen, ”aftontoilette” och ”civil eller militär högtidsdräkt” på kvällen. Frack för min del alltså.

Vi kommer till hotellet i god tid, klär om och åker till Stadshuset och till den väntande ”halstrade hälleflundran med tigerräkor”

Tillbaka på hotellet med gott om tid för vila.  Trodde vi. Hustrun lägger fram ”aftontoiletten” och kollar att allt är i ordning. Jag tar fram…

Var tusan är fracken? Inte på hotellrummet visar det sig. Kvar i bilen?  ”Absolut inte” hävdar Göte, vår chaufför.  

Det hinner gå fyra, fem minuter innan signalen om den förestående katastrofen når hjärnan. Den ”civila högtidsdräkten” hänger kvar hemma i hallen i Gävle. Vår första reaktion, efter det  att förlamningen släppt, är att sätta skylten med ”stör ej” på dörren för att efter mörkrets inbrott diskret lämna huvudstaden och sedan skylla på akut sjukdomstillstånd.

Men tankeverksamheten börjar trots allt sakteligen  övergå från friläge till ettans växel. Går det att hitta en uthyrningsfirma? Kanske när som helst utom klockan 16 på Valborgsmässoafton, konstaterar vi. Dessutom har högtidsklädersuthyrningbranschen säkert haft högkonjunktur i flera dagar på grund av festligheterna.

Det återstår nu två timmar och tjugofem minuter till dess Marlena Ernman ska inleda konserten i Rikssalen med Händels ”Neanes aria ur Agrippina”  

Känner vi någon i Stockholm, någon som kan tänkas äga en frack? Nej, det ringer ingen klocka. Jo, vänta. Ömans, sommarfalkenbergare från Bromma.  Jan svarar på fjärde signalen, men tyvärr - ingen frack. Men deras grabb, som är där på besök, visar sig äga en. Han bor nära och kan hämta den. Problemet är att han är 20 cm längre och väger ungefär lika många kilo mindre än mig. Men det är värt ett försök.

Vi måste ta oss ut till Bromma.  Göte sitter på ett fik med några kolleger och med bilen placerad i garage. Taxi går fortare. Taxichauffören informeras om läget, att det är bråttom. När vi tycker att han tar uppmaningen på lite väl stort allvar påpekar han att det inte är någon fara, varenda polis är upptagen av festligheterna.

Väl framme i Bromma startar ändringsarbetet, en ”sömmerska” på varje byxben. Rocken är inte lika storlekskänslig. Den får duga.

När arbetet är klart har vi en timma och tjugo minuter på oss innan vi måste ha intagit våra platser i Rikssalen.

På vägen har vi ringt Göte och bett honom hämta oss tillbaka från Bromma men han syns ännu  inte till. Det visar sig att jag i hastigheten har gett honom oklara uppgifter och han befinner sig i ett helt annat härad.  Vår vän  gör en ny insats och kör oss till hotellet, samtidigt som Göte ombeds köra tillbaka dit och vänta utanför.

Vi har nu 45 minuter för att klä om och ta oss till Slottet.

Med lite provisoriska infästningar här och var blir min ”civila högtidsdräkt” rätt OK. Jag räknar med att hustruns tjusiga kreation, liksom hustrun själv, kommer att dra uppmärksamheten till sig - och från mig.

Med hjälp av en förstående hovtjänsteman lyckas vi, endast obetydligt försenade, inta våra platser utan att väcka uppmärksamhet. Under konserten återgick puls och hjärtfrekvensnästan  till det normala.

Den efterföljande supéns ”Faeux filet de veau Västergötland farci aux aux morilles ” smakade bättre än den skulle gjort under mer normala förhållanden. Tror jag. För att inte tala om vinet Chateau Siaurac 1999.