Just under mina
år i Gävleborg tog lag från länet hem samtliga SM-finaler i herrbandy. Detta kan väl knappast vara en tillfällighet,
tänkte jag utan att riktigt kunna sätta fingret på vad min insats skulle ha kunnat
bestå av. Jag har fortfarande inte hittat någon koppling. Tyvärr, en sådan hade
sett bra ut på min meritlista…
Men faktum
är att under åren 2002-2007 vann Sandviken två gånger och Edsbyn fyra. Västerås förlorade finalen på Studenternas i
Upsala ett av åren, Hammarby fick stryka på foten vid fyra tillfällen. 2005
vann Edsbyn över SAIK i ett rent länsderby.
Jag minns
särskilt en dramatisk upphämtning av Edsbyn mot Hammarby 2004 och naturligtvis
det laddade länsderbyt året därefter.
Även om
segerraden brutits dominerar fortfarande Gästrikland/Hälsingland svensk bandy
och det har blivit fler SM-guld därefter. I år har SAIK och Bollnäs chansen i varsin
semifinal och det är dags för ett nytt länsderby i finalen. Go
for it!
Jag har
många andra minnen från bandyn, inte minst från World Cup i Ljusdal, sena
kvällsmatcher med dramatik både i väder och på plan.
Ett annorlunda
och något diffust minne är från Edsbyn. Sveriges
första inomhusarena för bandy växte fram i den takt man fick privat
finansiering, ett mycket sympatiskt tillvägagångssätt. Men det bidrog till att
när kung Carl Gustaf i september 2003 skulle inviga arenan var taket klart men
däremot inte väggarna. På det som skulle bli spelplanen låg det fint stenmjöl.
Invigningen ägde rum på ett podium med stora blomsterarrangemang i fonden.
Det
arrangörerna inte hade räknat med var att det kunde börja blåsa, men det kunde
det. Inte stormstyrka precis men tillräckligt för att arenan skulle bli som en
vindtunnel. Stora blomsteruppsättningar blåste om kull och stenmjölet yrde.
Kungens mörka kostym antog snabbt en mer sommaranpassad grå nyans. Men den
lätt surrealistiska situationen snarare ökade trivseln och det högtidliga
programmet kunde fullföljas med smärre justeringar men utan några som helst sura miner.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar