Det första
som händer i den nya riksdagen är valet av talman. Det har oftast varit en
relativt odramatisk tillställning där talmannen valts från det styrande
blocket. Men det finns tillfällen då den principen ifrågasatts och utgången
inför omröstningen varit oviss. Så var det 1991då Ny Demokrati kommit in och Ian
Wachtmeister tog chansen att markera partiets vågmästarroll. Ända fram till omröstningen
mörkade han partiets ställningstagande. Bakgrunden var att Socialdemokraterna föreslog
att sittande talman, Tage G Petersson, skulle väljas om trots att partiet
förlorat valet medan (m) med stöd från övriga borgerliga partier nominerat
Ingegerd Troedsson.
De
borgerliga partiernas företrädare upprepade sin grundinställning att en
icke-socialistisk majoritet skulle återspeglas i valet av talman.
(s)
deklarerade i debatten att talmannen inte alltid måste komma från det största
riksdagspartiet och att inte heller majoritetsgrupperingar behöver vara
vägledande för valet av talman.
(Jag vill
minnas att det lät annorlunda när Mona Sahlin vid talmansvalet 2010 nominerade
Kent Härstedt som motkandidat till Per Westerberg. Den gången hävdade (s),
tvärtemot vad man sagt -91, att posten borde gå till det största partiet.)
Wachtmeister
tog i sitt anförande tillfället i akt att redovisa hur partiet skulle utnyttja
sin nyvunna ställning. ”Med nykomlingens klara blick har vi gjort våra iakttagelser”
sa han högdraget och fortsatte: ”Vår riksdagsgrupp sägs vara brokig men enig är
en bättre beskrivning.”
I efterhand
kan man konstatera att enighet inte precis var det som kom att känneteckna
partiet och att den klara blicken blev allt grumligare ju närmare man kom utplåningen
i valet därefter.
NyD, som
alltså hade avgörandet i sin hand, valde att rösta på Troedsson som därmed vann
med 184 röster mot 150. Detta efter att Wachtmeister under nomineringen kommit
med några kryptiska formuleringar om ”kontakter med andra partier”. Om sådana
mot förmodan ägt rum var det inget Folkpartiet på något sätt varit inblandat i.
På begäran
av moderaternas gruppledare Lars Tobisson och med motiveringen att valet kunde
tänkas bli jämt skedde valet med slutna sedlar. En omfattande procedur som alltså
nu kan bli aktuell igen.
Också när det gäller den kommande regeringsbildningen finns det likheter med situationen 1991. NyD var visserligen mindre än Sverigedemokraterna ser ut att bli i år men hade ändå en vågmästarroll som man försökte utnyttja genom att inte bekänna färg.
Att Carl Bildt skulle få talmannens uppdrag att först pröva en borgerlig regering var en naturlig följd av valresultatet. Om det skulle resultera i en 2, 3 eller 4-partiregering var däremot en öppen fråga innan det slutade med det sistnämnda.
I
folkpartiets ledning och riksdagsgrupp var det flera som förordade en m/fp
regering med motiveringen att det skulle ge störst utrymme för vår
politik. Under vår diskussion framkom
också synpunkter på att Bildt borde ta kontakt med Ingvar Carlsson för att
sondera möjligheterna för någon form av blocköverskridande samarbete. Bengt
Westerbergs funderingar före valet på en m/fp/s - regering var dock inte längre
aktuella. Bland annat för att socialdemokraterna mycket snart efter valet
deklarerat att man inte skulle medverka i en regering som inte leddes av en
socialdemokrat.
Nu säger Stefan
Löfven att han är beredd att leda en koalitionsregering om inget av blocken får
egen majoritet. Efter valet är ”det dags att lägga partitaktiken åt sidan”
skriver statsministern på DN-debatt.
Det låter
storsint men kräver ett förtydligande. Gäller samma krassa budskap som 1991,
alltså att partitaktiken ska läggas åt sidan endast om det innebär en
socialdemokratisk statsminister?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar