onsdag 5 september 2018

Bara om jag får bli statsminister!




Det första som händer i den nya riksdagen är valet av talman. Det har oftast varit en relativt odramatisk tillställning där talmannen valts från det styrande blocket. Men det finns tillfällen då den principen ifrågasatts och utgången inför omröstningen varit oviss. Så var det 1991då Ny Demokrati kommit in och Ian Wachtmeister tog chansen att markera partiets vågmästarroll. Ända fram till omröstningen mörkade han partiets ställningstagande.  Bakgrunden var att Socialdemokraterna föreslog att sittande talman, Tage G Petersson, skulle väljas om trots att partiet förlorat valet medan (m) med stöd från övriga borgerliga partier nominerat Ingegerd Troedsson.

De borgerliga partiernas företrädare upprepade sin grundinställning att en icke-socialistisk majoritet skulle återspeglas i valet av talman.
(s) deklarerade i debatten att talmannen inte alltid måste komma från det största riksdagspartiet och att inte heller majoritetsgrupperingar behöver vara vägledande för valet av talman.

(Jag vill minnas att det lät annorlunda när Mona Sahlin vid talmansvalet 2010 nominerade Kent Härstedt som motkandidat till Per Westerberg. Den gången hävdade (s), tvärtemot vad man sagt -91, att posten borde gå till det största partiet.)

Wachtmeister tog i sitt anförande tillfället i akt att redovisa hur partiet skulle utnyttja sin nyvunna ställning. ”Med nykomlingens klara blick har vi gjort våra iakttagelser” sa han högdraget och fortsatte: ”Vår riksdagsgrupp sägs vara brokig men enig är en bättre beskrivning.”
I efterhand kan man konstatera att enighet inte precis var det som kom att känneteckna partiet och att den klara blicken blev allt grumligare ju närmare man kom utplåningen i valet därefter.

NyD, som alltså hade avgörandet i sin hand, valde att rösta på Troedsson som därmed vann med 184 röster mot 150. Detta efter att Wachtmeister under nomineringen kommit med några kryptiska formuleringar om ”kontakter med andra partier”. Om sådana mot förmodan ägt rum var det inget Folkpartiet  på något sätt varit inblandat  i.

På begäran av moderaternas gruppledare Lars Tobisson och med motiveringen att valet kunde tänkas bli jämt skedde valet med slutna sedlar. En omfattande procedur som alltså nu kan bli aktuell igen.
 
Också när det gäller den kommande regeringsbildningen finns det likheter med situationen 1991. NyD var visserligen mindre än Sverigedemokraterna ser ut att bli i år men hade ändå en vågmästarroll som man försökte utnyttja genom att inte bekänna färg. 
Att Carl Bildt skulle få talmannens uppdrag att först pröva en borgerlig regering var en naturlig följd av valresultatet. Om det skulle resultera i en 2, 3 eller 4-partiregering var däremot en öppen fråga innan det slutade med det sistnämnda.
I folkpartiets ledning och riksdagsgrupp var det flera som förordade en m/fp regering med motiveringen att det skulle ge störst utrymme för vår politik.  Under vår diskussion framkom också synpunkter på att Bildt borde ta kontakt med Ingvar Carlsson för att sondera möjligheterna för någon form av blocköverskridande samarbete. Bengt Westerbergs funderingar före valet på en m/fp/s - regering var dock inte längre aktuella. Bland annat för att socialdemokraterna mycket snart efter valet deklarerat att man inte skulle medverka i en regering som inte leddes av en socialdemokrat.

Nu säger Stefan Löfven att han är beredd att leda en koalitionsregering om inget av blocken får egen majoritet. Efter valet är ”det dags att lägga partitaktiken åt sidan” skriver statsministern på DN-debatt.
Det låter storsint men kräver ett förtydligande. Gäller samma krassa budskap som 1991, alltså att partitaktiken ska läggas åt sidan endast om det innebär en socialdemokratisk statsminister?




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar