Promenad genom Falkenberg omkring 1920. Del 1

 Med hjälp av Ingeborg Hellbergs "En promenad genom Falkenberg omkring 1920" kommer jag att i några bloggar berätta om vilka affärer och verksamheter som fanns där och om människor och händelser knutna till dem. Det är naturligtvis mest av intresse för er med falkenbergsanknytning men kanske kan livet i en småstad i början av förra seklet intressera också andra...

Fastigheterna vid Storgatan sträckte sig ofta upp till Nygatan, skriver Ingeborg Hellberg. Överst fanns trädgårdar och de skyddades ofta av höga plank mot Nygatan. Vi börjar nere vid Hindströms. Därintill låg Falkenbergs första bensinstation. Sedan kom ”Bockskäggs” trädgård (bör vara ungefär där Kronan ligger idag, min anm.) och inne i denna låg Privathotellet som ägdes av en herr Johansson som hade ett spetsigt hakskägg, därav namnet ”Bockskägg”. Han var en snäll man som lät folk som bodde på Sandgatan och Kullen gå igenom hans trädgård för att ta en genväg till Storgatan (på 20-talet var det den som var den helt dominerande affärsgatan, min anm.) Nästa plank på Nygatan hörde till Borgmästargården. Så kom spruthuset och så är vi uppe vid torget. Vi går förbi Rådhusets baksida, Rörbäcks magasin och så kommer vi till planken vid Lundahls och Gustav Hallbergs gårdar. Nu passerar vi Apoteksgatan.  Så blir det plank igen. De hörde till Apoteket, Harry Hallbergs, Lindegrens och Månssons. Nu har vi hunnit till Fabriksgatan. Den gatan gick i folkmun under namnet ”Kältringagatan”. (Så här långt har alltså promenaden gått på Nygatans högra sida, från Sandgatan till Fabriksgatan. Husen och gårdarna kommer att gå lättare att placera när de senare beskrivs sedda från Storgatan, min anm.)

Vi går ner till hörnet Nygatan-Sandgatan igen för att gå på vänstra sidan, fortsätter Ingeborg sin berättelse. Först en obebyggd tomt, sedan Ernst Anderssons hus. Där fanns Hulda Petterssons Möbelaffär. Hulda hade av falkenbergarna fåt namnet ”Fröken Villervalla” antagligen för oredan i affären. I samma hus fanns Johan Hallbergs skoaffär. På andra våningen hade skräddare Anholt sin verkstad och i källaren fanns ett bageri. Vi fortsätter förbi en trädgård som hörde till Helfrid Elsner. Hon var fotograf med ateljé. Sedan kom en hög hagtornshäck och i trädgården låg veterinär Brocks villa. Nu kommer vi till en öppen plats och i bredd med Brocks villa låg Bergfeldts garnaffär.

Nu är Ingeborg Hellberg framme vid Torggatan och hon fortsätter sin promenad in på den, förbi bland annat Malmgrens, Kafé Göta och fram till Folkskolan. Men det återkommer jag till i senare inlägg.

En skrämmande syn på flyktingar.

”Jag förstår inte riktigt hur den flyktingtragedi vi bevittnar debatteras som ett större problem för oss än för alla som genomlever den” skriver författaren Theodor Kallifatides.

Den meningen skulle kunna räcka som replik på Bengt Åke Salsgårds insändare där denne betraktar flyktingarna enbart ”som en stor försörjningsbörda för Sverige.”  Att de som nu hoppas på en ny tillvaro i Sverige kommer att tillföra vårt land yrkeskunnande, kulturupplevelser, entreprenörskap och arbetskraft, inte minst på de områden där vi snart kommer att ha stora brister, ingår inte i Salsgårds begränsade verklighetsbild. Att lova permanent uppehållstillstånd innebär tvärtom att de får ”en evig försörjning”, slår han fast.

Men Salsgård nöjer sig inte med det. Från sin trygga tillvaro i ett av världens rikaste länder tillrättavisar han grötmyndigt dem som tvingas fly från krig och förtryck. ”Man slåss för sitt land och flyr inte till ett främmande land”, skriver han.

Vi har i flera avseenden misslyckats med integrationen. Insatser för utbildning, jobb och boende går för sakta eller blir fel. Stelbenta regler hindrar. För detta ska politiker och myndigheter kritiseras. Men detta är inget bärande inslag i Salsgårds argumentering. Den handlar istället om att vi har tagit emot alldeles för många, att gränsen är nådd. Sverige, ett av Europas mest glesbefolkade länder, är fullt, hävdar han. ”Vi måste värna om Sverige och svenskarna”.

Salsgård avslutar med att låta oss ta del av hans uppfattning om riksdagsledamöter. Alltför många är ”lomhörda/orealister/saknar fantasi och/eller är toppstyrda”, skriver han. En populism som säkert kan inbringa en och annan poäng. Men jag tvivlar på att någon av våra folkvalda är beredd att kasta in handduken med hänvisning till Salsgårds betygsättning. Däremot är jag övertygad om att nästan alla skulle reagera starkt negativt på uppfattningen att flyktingar som får uppehållstillstånd blir en belastning som kommer att kräva ”evig försörjning”.  Alla utom de 49 ledamöter som med samma argument som Beng Åke Salsgård ihärdigt motarbetar en generös flyktingpolitik.

Christer Eirefelt (L)

Vad är det som stör mig i namnbytet?

Varför känner jag inte entusiasm inför vårt namnbyte? Jag borde göra det. Jag var starkt för att lägga till ”liberalerna” när det beslutet togs 1990 och jag tycker egentligen inte att namnet ”Folkpartiet” har något berättigande idag.

Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är som stör mig. Kanske har det med tajmingen att göra, främst att bytet till Liberalerna sammanfaller i tid med att Sverige nu ändrar flyktingpolitiken i starkt restriktiv riktning med bland annat omfattande inskränkningar i asylrätten. Min något diffusa koppling mellan namnbytet och flyktingfrågan skulle i så fall vara att första delen av vårt tidigare namn mera förknippas med social-liberalismen och att dess roll riskerar att uppfattas som mindre viktig när namnet Folkpartiet försvinner. Och med socialliberalismen som utgångspunkt är det svårt att rättfärdiga de åtgärder som nu vidtas. Kanske är det denna tankebana som stör mig, att namnbytet i den här frågan skulle uppfattas som en väg bort från solidaritet med människor som söker en tillflykt utan krig och förtryck.

Att tidpunkten för vårt namnbyte också sammanfaller med att ”gammelmoderaterna” gör comeback medverkar också till att jag inte känner mig helt tillfreds med beslutet. Med samma risk för tolkning av namnbytet som ovan kan det uppfattas som om vi går åt samma håll.

Jag har ytterligare ett skäl att känna denna tveksamhet till namnändringen. Jag utgår fortfarande från risken att vårt förkortade namn skulle kunna uppfattas som en nedtoning av socialliberalismen. Det är med den djupare innebörden av begreppet socialliberalism som vi bäst motverkar den främlingsfientlighet och det förakt för ett öppet och tolerant samhälle som Sverigedemokraterna står för.

Ett tydligt socialliberalt agerande, inte minst i flyktingfrågan, kommer att skingra mina tvivel på namnbytet. Kanske krävs det att vi bildligt talat ”reser oss från soffan och lämnar lokalen”. På känt manér från förr.

Förmodligen har det bedömts som opraktiskt att ändra till ”Socialliberalerna”. Så mycket viktigare då att visa att det är det vi är!

Främlingsfientlighet var också Ny Demokratis drivkraft..

I en intervju nyligen upprepade en irriterad Bert Karlsson att Ny Demokrati (riksdagsparti 1991-94) inte alls var främlingsfientligt, ett påstående som är lika orimligt som när Jimmy Åkesson nu hävdar detsamma för Sverigedemokraternas del.

Det är möjligen så att det främst var Nyd:s allmänt populistiska budskap som tog partiet in i riksdagen men ingen som hade det tvivelaktiga nöjet att därefter följa dess framfart kan tvivla på att det var främlingsfientligheten som var drivkraften.

På Ian och Berts torgmöten varvades skrönor om kriminella invandrare som stal och våldtog med uppgifter om generösa socialbidrag som tvingade kommunerna att dra ner på ålderdomshemmens matkonton. Argumenteringen var lömsk, statistiken tillrättalagd eller direkt felaktig. Att stapla ölbackar och andra klämkäcka upptåg liksom parollen ”mer drag under galoscherna” var till för att avleda från närmare granskning.

Ny Demokrati torgförde sin främlingsfientlighet annorlunda än dagens Sverigedemokrater men budskapet var precis detsamma. Partiet verkade i en tid då det liksom nu kom många flyktingar till Sverige, debatten var oförsonlig om än inte lika otäck som idag.  Då liksom nu brann det på flyktingförläggningar.

Bert Karlssons eget sätt att hantera sitt förtroendeuppdrag följs nu upp av Sverigedemokraterna. Bert fäste uppenbarligen inte heller någon större vikt vid arbetet i riksdagen. Det var enklare att argumentera där man inte behövde vara så noga med fakta och där riskerna att bli motsagd var mindre. Ny Demokratis frontfigur utgjorde en alldeles egen ”kampanjorganisation” av samma slag som Sverigedemokraterna nu sjösätter och som presenterades vid en presskonferens dit man lurat journalisterna med ett löfte om ”kursändring”. Den som hoppats på att den skulle bestå av en nedtoning av partiets främlingsfientliga budskap blev dock besviken. Ändringen visade sig bara bestå av ett nytt arbetssätt där man med hjälp av flygblad, annonser och utomparlamentariska metoder ska förmå människor som flyr undan krig och terror att hålla sig borta från vårt land.

Den lättsamma ton som Ny Demokrati ibland slog an skiljer partiet från deras efterföljare (det är svårt att tänka sig Mattias Karlsson stapla ölbackar eller Björn Söder leda allsång på torgmöten ) En annan skillnad är att Nyd inte hade SD:s ursprungliga kopplingar till nazistiska rörelser. Däremot var främlingsfientligheten lika dominerande i Ny Demokratis budskap som den nu är i Sverigedemokraternas. Det ändras inte av en aldrig så irriterad Bert Karlsson.

Michel Platinis krokodiltårar.

Det är möjligt att Uefas ordförande Michel Platini lyckas med konststycket att distansera sig från sin (möjligen före detta) kompis Sepp Blatter och undgå mutanklagelser. Men han är ändå tillräckligt insyltad i det som förefaller vara total brist på demokrati i det internationella fotbollsförbundets ledning för att förtjäna vårt eget förbunds stöd. Platinis uttalande att ”det är skamligt att jag dras in i det här” måste nog betraktas som krokodiltårar.

Förutom de orimliga summorna som figurerar i affären förstår jag inte hur Blatter och Platina kan tillåtas upprätta ett muntligt avtal ”man till man”. Krävs det inte styrelsebeslut för en kostnad på drygt 17 miljoner?  Inget kontrakt? Ingen diskussion om varför Fifas ordförande ansågs behöva en personlig rådgivare vid sidan av staben av välavlönade tjänstemän på förbundet?

Även om det internationella fotbollsförbundet sedan länge fjärmat sig från idrottsrörelsen och fotbollens ideal och blivit en ren affärsverksamhet företräder man fotbollen och dess intressen. Åtminstone på pappret. Då kan inte de nationella förbunden stillatigande se på när Fifa skakas av den ena skandalen efter den andra. Man måste söka en ny ledning som inte förknippas med den nuvarande verksamheten. Det gör Michel Platina. Därför är det välgörande att de engelska och danska förbunden nu drar tillbaka sitt stöd för Platinis kandidatur som Fifas ordförande. Svenska fotbollsförbundet borde snabbt fatta samma beslut!