Promenad genom Falkenberg omkring 1920 - del 3.

 Med hjälp av Ingeborg Hellbergs "En promenad genom Falkenberg omkring 1920" kommer jag att i några bloggar berätta om vilka affärer och verksamheter som fanns där och om människor och händelser knutna till dem. Det är naturligtvis mest av intresse för er med falkenbergsanknytning men kanske kan livet i en småstad i början av förra seklet intressera också andra...

I det här avsnittet skriver Ingeborg Hellberg om verksamheterna vid Rådhustorget.

Vi har nu kommit till torget. Rörbäckska huset sträckte sig en bit upp på norra sidan av torget.( Det här huset var en låg träbyggnad som revs 1929 och alltså inte det hus vi idag kallar Rörbäckska. Det nuvarande huset var inflyttningsklart i oktober 1930.min anm.) Sen kom doktor Rhodins hus och sedan en gård med Rörbäcks stora magasin.  Vi går förbi Rådhuset som inrymde lokaler för borgmästare, rådmän och stadsfiskal. Där var även polisstation och finkor.

Vi kommer nu till södra delen av torget. Överst låg brandstationen eller spruthuset, som man sade. (  Brandstationen flyttade snart tvärs över torget till Rörbäcks magasin där det låg till 1954. min.anm.) Falkenberg hade på den tiden frivillig brandkår. Jag minns att i vår tambur hängde pappas bricka, skriver Ingeborg Hellberg. Den skulle vara lätt att hitta vid larm. Han var fjärde man vid tredje sprutan. Vi passerar gröna hjälpen som besöktes av ”nödiga herrar”. Sedan kom en gård som tillhörde Borgmästare Lundbergs fastighet. Därinne låg ett korsvirkeshus där Bigge Johansson hade skrädderi. ( I det huset har  senare flera olika verksamheter funnits, bl.a. Bilcentralen, Elis Stålboms bokbinderi och verkstad för cykelaffärerna mot gatan. min anm.) Borgmästare Lundbergs hus var ett vinkelhus som sträckte sig utmed torget och storgatan. Där fanns Torgkaféet som gärna besöktes av torgfolk. Så kom Liljegrens kemikalieaffär och på hörnet C W Olssons speceriaffär. (Från 1927 Erik Hanssons Speceriaffär och därefter bl.a. Verners Cykel och Sport. min anm.)

För att fortsätta i det Lundbergska huset låg Algot Nilssons cykelaffär åt Storgatan. Där kunde man ibland låna en cykel. Egen cykel var inte att tänka på. Nederst i huset låg Bigge Johanssons manufakturaffär. På den tiden fanns där både herr- och damavdelning.

Nu går vi en bit tillbaka på Storgatan och kommer till Goos fastighet. (Lätt att att känna igen ännu idag, mitt emot Stil och Trend. min anm.) Överst låg Ringströms kemikalieaffär, sedan kom Goos stora konfektions och  tygaffär med mode och skrädderi. När julen närmade sig öppnade Goos en julklappsaffär med mycket fina leksaker, dockor, elektriska tåg och saker som kunde dras upp och röra sig. Goos julskyltning glömmer man väl aldrig. Klockan fyra på skyltsöndagen togs skynket som hängde i fönstret bort. I nedre delen av huset fanns, tror jag, Falkenbergs första bilstation. Där flyttade så småningom fru Amanda Stenman in och öppnade konfektyr- och kaffeaffär. Men det var kanske lite senare på 1920-talet.

Vid nedre delen av torget låg Läderbolagets hus med en skoaffär. (Inte heller detta hus är  det vi ser där idag, det byggdes  först 1936/37. min anm)  Inne i affären fanns liksom ett litet inbyggt rum där butiksföreståndare K A Johansson hade sitt kontor. Tvärs över farstun fanns Hjalmar Petterssons bosättningsaffär som sedan övertogs av Hjalmar Petterssons måg, Adde Lundberg. En trappa upp i huset fanns Augusta Lundgrens handarbetsaffär. Där köpte vi småtöser uppritade dukar som skulle bli födelsedagspresenter eller julklappar till våra mammor, eller kanske Mors Dags present. Den dagen hade just då börjat firas efter amerikanskt mönster. Jag tror att Augusta Lundgren var syster till Beda Hallberg som startade Majblomman, slutar Ingeborg den här delen av berättelsen om Falkenberg omkring 1920.

Promenad genom Falkenberg omkring 1920 - del 2

 Med hjälp av Ingeborg Hellbergs "En promenad genom Falkenberg omkring 1920" kommer jag att i några bloggar berätta om vilka affärer och verksamheter som fanns där och om människor och händelser knutna till dem. Det är naturligtvis mest av intresse för er med falkenbergsanknytning men kanske kan livet i en småstad i början av förra seklet intressera också andra...

 I det här avsnittet (2) skriver Ingeborg om Storgatan från Torget ner till Brogatan.

Vi går utmed Storgatan och kommer till Stadshotellet. Där residerade fru Gerda Olsson med stor kunnighet. Stadshotellet var ju både restaurang och hotell. Många ungkarlar och andra som inte hade egna hem och hade råd intog här sina måltider. Jag minns särskilt vår lärare i realskolan. I övre våningen fanns festsalen. Där var en del festligheter som borgarbaler, examenshippor och frimurarna hade väl också sina sammankomster där. ( i det huset finns nu bland annat pizzerian ”entill.” I mitten av 50-talet ”hängde” vårt gäng på Folkes Konditori som fanns en halvtrappa upp, även om begreppet ”hängde” inte var uppfunnet då. Jag undrar förresten vad borgarbaler var för tillställningar? Mitt emot dörren till Folkes låg då en frisörsalong. min anm.)

Vi går över Hotellgatan och kommer till Wijklunds Järnhandel. I samma fastighet låg också L W Larssons herrekiperingsaffär. I den flyttade sedan Bigge Johansson in och öppnade en damekiperingsaffär. Tittar vi ner i Hotellgatan ser vi Sunessons charkuteriaffär och Karlsson potatislager.( Sunessons bör vara den lokal där Westgerd sedan under många år hade fiskaffär, min anm.)

Vi går över Storgatan och kommer till Svenssons bokhandel som låg en bit in från gatan upp mot Nygatan. Mellan Lundbergska huset och bokhandlare Svensson låg en liten park (ungefär vid Kronans sidoingång mot Sparbankens baksida, min anm.) Där hade Bigge Johansson som var en känd nykterhetsvän satt upp en stor tavla – ”AVLÖNINGSDAGEN” Det var en kvinna med sina barn som hade hämtat sin berusade man från krogen. Det var många tårar vi barn fällde vid den synen, skriver Ingeborg.

För att återgå till Svenssons Bokhandel minns jag hur vi skolbarn skickades dit för att hämta böcker eller annat som behövdes i skolan. Bokhandeln övertogs sedan av Hjalmar Kindvall och flyttades ner till ”Politiska hörnet”. ( 1931 blev det Falkenbergs Bokhandel, min anm.) I de lokaler som bokhandeln varit blev det skoaffär och så småningom Björcks möbelaffär. I nästa hus fanns Rohlins skrädderi och när det upphörde övertogs det av skräddare Åkesson. I samma hus fanns också Gunnarssons Kafé. (det huset revs först 1974, min.anm.)

Mitt emot detta hus låg Göteborgsbanken med höga fina lokaler. I samma hus på andra våningen fanns Jacobsson & Månssons advokat och aktionsbyrå. Nu har vi kommit till urmakare Sjöbergs hus. Här hade han urmakeriaffär. (vi är alltså kvar på Storgatans vänstra sida i promenadriktningen, min anm.) Sedan kom Zakrissons mössaffär. Längst ner fanns en bank, jag tror den hette Lantmannabanken. Den förestods av kamrer Abrahamsson. Sedermera öppnade Lovisa Andersson skoaffär i den lokalen. Om vi går tvärs över gatan kommer vi till Torstenssons Charkuteriaffär. Som skylt hängde ett förgyllt kohuvud. I det huset fanns också Augusta Lundgrens vävnadshandel och John Skoogs cigarraffär. Nästa hus på höger sida var ett lågt hus med Skantzes bageri. Huset revs vid denna tiden och där uppfördes Sparbankshuset. Banken hade innan sina lokaler i samma hus som Appeltoffts manufaktur längst ner vi ”Politiska hörnet” Banken var en liten lokal med ett expeditionsrum. I ett inre rum hade kamrer Lundqvist sitt kontor. Till banken gick vi bara när sparbössorna skulle tömmas. Om vi nu korsar gatan igen kommer vi till Hellmans hus. Överst låg Törngrens guldsmedsaffär. I den lokalen öppnade min mor Hilma Olsson, gift Kronvall, Falkenbergs första kafé, berättar Ingeborg Hellberg vidare. I det huset fanns också A J Anderssons urmakeri, Erikssons raksalong och Åsbergs krog. På hörnet fanns en speceriaffär som innehades av två bröder Scholl. ( senare Svensson & Broder och nu pizzeria, min anm.)

Promenad genom Falkenberg omkring 1920. Del 1

 Med hjälp av Ingeborg Hellbergs "En promenad genom Falkenberg omkring 1920" kommer jag att i några bloggar berätta om vilka affärer och verksamheter som fanns där och om människor och händelser knutna till dem. Det är naturligtvis mest av intresse för er med falkenbergsanknytning men kanske kan livet i en småstad i början av förra seklet intressera också andra...

Fastigheterna vid Storgatan sträckte sig ofta upp till Nygatan, skriver Ingeborg Hellberg. Överst fanns trädgårdar och de skyddades ofta av höga plank mot Nygatan. Vi börjar nere vid Hindströms. Därintill låg Falkenbergs första bensinstation. Sedan kom ”Bockskäggs” trädgård (bör vara ungefär där Kronan ligger idag, min anm.) och inne i denna låg Privathotellet som ägdes av en herr Johansson som hade ett spetsigt hakskägg, därav namnet ”Bockskägg”. Han var en snäll man som lät folk som bodde på Sandgatan och Kullen gå igenom hans trädgård för att ta en genväg till Storgatan (på 20-talet var det den som var den helt dominerande affärsgatan, min anm.) Nästa plank på Nygatan hörde till Borgmästargården. Så kom spruthuset och så är vi uppe vid torget. Vi går förbi Rådhusets baksida, Rörbäcks magasin och så kommer vi till planken vid Lundahls och Gustav Hallbergs gårdar. Nu passerar vi Apoteksgatan.  Så blir det plank igen. De hörde till Apoteket, Harry Hallbergs, Lindegrens och Månssons. Nu har vi hunnit till Fabriksgatan. Den gatan gick i folkmun under namnet ”Kältringagatan”. (Så här långt har alltså promenaden gått på Nygatans högra sida, från Sandgatan till Fabriksgatan. Husen och gårdarna kommer att gå lättare att placera när de senare beskrivs sedda från Storgatan, min anm.)

Vi går ner till hörnet Nygatan-Sandgatan igen för att gå på vänstra sidan, fortsätter Ingeborg sin berättelse. Först en obebyggd tomt, sedan Ernst Anderssons hus. Där fanns Hulda Petterssons Möbelaffär. Hulda hade av falkenbergarna fåt namnet ”Fröken Villervalla” antagligen för oredan i affären. I samma hus fanns Johan Hallbergs skoaffär. På andra våningen hade skräddare Anholt sin verkstad och i källaren fanns ett bageri. Vi fortsätter förbi en trädgård som hörde till Helfrid Elsner. Hon var fotograf med ateljé. Sedan kom en hög hagtornshäck och i trädgården låg veterinär Brocks villa. Nu kommer vi till en öppen plats och i bredd med Brocks villa låg Bergfeldts garnaffär.

Nu är Ingeborg Hellberg framme vid Torggatan och hon fortsätter sin promenad in på den, förbi bland annat Malmgrens, Kafé Göta och fram till Folkskolan. Men det återkommer jag till i senare inlägg.

En skrämmande syn på flyktingar.

”Jag förstår inte riktigt hur den flyktingtragedi vi bevittnar debatteras som ett större problem för oss än för alla som genomlever den” skriver författaren Theodor Kallifatides.

Den meningen skulle kunna räcka som replik på Bengt Åke Salsgårds insändare där denne betraktar flyktingarna enbart ”som en stor försörjningsbörda för Sverige.”  Att de som nu hoppas på en ny tillvaro i Sverige kommer att tillföra vårt land yrkeskunnande, kulturupplevelser, entreprenörskap och arbetskraft, inte minst på de områden där vi snart kommer att ha stora brister, ingår inte i Salsgårds begränsade verklighetsbild. Att lova permanent uppehållstillstånd innebär tvärtom att de får ”en evig försörjning”, slår han fast.

Men Salsgård nöjer sig inte med det. Från sin trygga tillvaro i ett av världens rikaste länder tillrättavisar han grötmyndigt dem som tvingas fly från krig och förtryck. ”Man slåss för sitt land och flyr inte till ett främmande land”, skriver han.

Vi har i flera avseenden misslyckats med integrationen. Insatser för utbildning, jobb och boende går för sakta eller blir fel. Stelbenta regler hindrar. För detta ska politiker och myndigheter kritiseras. Men detta är inget bärande inslag i Salsgårds argumentering. Den handlar istället om att vi har tagit emot alldeles för många, att gränsen är nådd. Sverige, ett av Europas mest glesbefolkade länder, är fullt, hävdar han. ”Vi måste värna om Sverige och svenskarna”.

Salsgård avslutar med att låta oss ta del av hans uppfattning om riksdagsledamöter. Alltför många är ”lomhörda/orealister/saknar fantasi och/eller är toppstyrda”, skriver han. En populism som säkert kan inbringa en och annan poäng. Men jag tvivlar på att någon av våra folkvalda är beredd att kasta in handduken med hänvisning till Salsgårds betygsättning. Däremot är jag övertygad om att nästan alla skulle reagera starkt negativt på uppfattningen att flyktingar som får uppehållstillstånd blir en belastning som kommer att kräva ”evig försörjning”.  Alla utom de 49 ledamöter som med samma argument som Beng Åke Salsgård ihärdigt motarbetar en generös flyktingpolitik.

Christer Eirefelt (L)

Vad är det som stör mig i namnbytet?

Varför känner jag inte entusiasm inför vårt namnbyte? Jag borde göra det. Jag var starkt för att lägga till ”liberalerna” när det beslutet togs 1990 och jag tycker egentligen inte att namnet ”Folkpartiet” har något berättigande idag.

Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är som stör mig. Kanske har det med tajmingen att göra, främst att bytet till Liberalerna sammanfaller i tid med att Sverige nu ändrar flyktingpolitiken i starkt restriktiv riktning med bland annat omfattande inskränkningar i asylrätten. Min något diffusa koppling mellan namnbytet och flyktingfrågan skulle i så fall vara att första delen av vårt tidigare namn mera förknippas med social-liberalismen och att dess roll riskerar att uppfattas som mindre viktig när namnet Folkpartiet försvinner. Och med socialliberalismen som utgångspunkt är det svårt att rättfärdiga de åtgärder som nu vidtas. Kanske är det denna tankebana som stör mig, att namnbytet i den här frågan skulle uppfattas som en väg bort från solidaritet med människor som söker en tillflykt utan krig och förtryck.

Att tidpunkten för vårt namnbyte också sammanfaller med att ”gammelmoderaterna” gör comeback medverkar också till att jag inte känner mig helt tillfreds med beslutet. Med samma risk för tolkning av namnbytet som ovan kan det uppfattas som om vi går åt samma håll.

Jag har ytterligare ett skäl att känna denna tveksamhet till namnändringen. Jag utgår fortfarande från risken att vårt förkortade namn skulle kunna uppfattas som en nedtoning av socialliberalismen. Det är med den djupare innebörden av begreppet socialliberalism som vi bäst motverkar den främlingsfientlighet och det förakt för ett öppet och tolerant samhälle som Sverigedemokraterna står för.

Ett tydligt socialliberalt agerande, inte minst i flyktingfrågan, kommer att skingra mina tvivel på namnbytet. Kanske krävs det att vi bildligt talat ”reser oss från soffan och lämnar lokalen”. På känt manér från förr.

Förmodligen har det bedömts som opraktiskt att ändra till ”Socialliberalerna”. Så mycket viktigare då att visa att det är det vi är!