onsdag 5 september 2018

Bara om jag får bli statsminister!




Det första som händer i den nya riksdagen är valet av talman. Det har oftast varit en relativt odramatisk tillställning där talmannen valts från det styrande blocket. Men det finns tillfällen då den principen ifrågasatts och utgången inför omröstningen varit oviss. Så var det 1991då Ny Demokrati kommit in och Ian Wachtmeister tog chansen att markera partiets vågmästarroll. Ända fram till omröstningen mörkade han partiets ställningstagande.  Bakgrunden var att Socialdemokraterna föreslog att sittande talman, Tage G Petersson, skulle väljas om trots att partiet förlorat valet medan (m) med stöd från övriga borgerliga partier nominerat Ingegerd Troedsson.

De borgerliga partiernas företrädare upprepade sin grundinställning att en icke-socialistisk majoritet skulle återspeglas i valet av talman.
(s) deklarerade i debatten att talmannen inte alltid måste komma från det största riksdagspartiet och att inte heller majoritetsgrupperingar behöver vara vägledande för valet av talman.

(Jag vill minnas att det lät annorlunda när Mona Sahlin vid talmansvalet 2010 nominerade Kent Härstedt som motkandidat till Per Westerberg. Den gången hävdade (s), tvärtemot vad man sagt -91, att posten borde gå till det största partiet.)

Wachtmeister tog i sitt anförande tillfället i akt att redovisa hur partiet skulle utnyttja sin nyvunna ställning. ”Med nykomlingens klara blick har vi gjort våra iakttagelser” sa han högdraget och fortsatte: ”Vår riksdagsgrupp sägs vara brokig men enig är en bättre beskrivning.”
I efterhand kan man konstatera att enighet inte precis var det som kom att känneteckna partiet och att den klara blicken blev allt grumligare ju närmare man kom utplåningen i valet därefter.

NyD, som alltså hade avgörandet i sin hand, valde att rösta på Troedsson som därmed vann med 184 röster mot 150. Detta efter att Wachtmeister under nomineringen kommit med några kryptiska formuleringar om ”kontakter med andra partier”. Om sådana mot förmodan ägt rum var det inget Folkpartiet  på något sätt varit inblandat  i.

På begäran av moderaternas gruppledare Lars Tobisson och med motiveringen att valet kunde tänkas bli jämt skedde valet med slutna sedlar. En omfattande procedur som alltså nu kan bli aktuell igen.
 
Också när det gäller den kommande regeringsbildningen finns det likheter med situationen 1991. NyD var visserligen mindre än Sverigedemokraterna ser ut att bli i år men hade ändå en vågmästarroll som man försökte utnyttja genom att inte bekänna färg. 
Att Carl Bildt skulle få talmannens uppdrag att först pröva en borgerlig regering var en naturlig följd av valresultatet. Om det skulle resultera i en 2, 3 eller 4-partiregering var däremot en öppen fråga innan det slutade med det sistnämnda.
I folkpartiets ledning och riksdagsgrupp var det flera som förordade en m/fp regering med motiveringen att det skulle ge störst utrymme för vår politik.  Under vår diskussion framkom också synpunkter på att Bildt borde ta kontakt med Ingvar Carlsson för att sondera möjligheterna för någon form av blocköverskridande samarbete. Bengt Westerbergs funderingar före valet på en m/fp/s - regering var dock inte längre aktuella. Bland annat för att socialdemokraterna mycket snart efter valet deklarerat att man inte skulle medverka i en regering som inte leddes av en socialdemokrat.

Nu säger Stefan Löfven att han är beredd att leda en koalitionsregering om inget av blocken får egen majoritet. Efter valet är ”det dags att lägga partitaktiken åt sidan” skriver statsministern på DN-debatt.
Det låter storsint men kräver ett förtydligande. Gäller samma krassa budskap som 1991, alltså att partitaktiken ska läggas åt sidan endast om det innebär en socialdemokratisk statsminister?




fredag 10 augusti 2018

Cover från valet 1991?


I dag för 27 år sedan, den 10 augusti 1991, hade Folkpartiet valupptakt i Malmö. Vid kvällens festmiddag åt vi Hjortstek med stekt potatis, grönsaker och viltsås.
Vid desserten, Mor Hannas vaniljglass med vinbär, sjöng vi om trötta sossar på melodin ”De sista ljuva åren”.

Dom orkar inte mera
Sin storhetstid den har dom haft.
Nu trampar dom i lera
Förlorat all sin kraft…

Också i refrängen hade vi justerat ursprungstexten något:

Så låt de här regeringsåren
Få bli de sista år dom får.
Blott deras närmsta vänner
Lär väl fälla någon tår…

När valet den 16 september räknats stod det klart att Ingvar Karlsson mycket riktigt fått lämna ifrån sig makten. Dessutom hade miljöpartiet åkt ur riksdagen.
Dags för  en cover?

Det fanns smolk i glädjebägaren. 6,3 % hade anammat Ian & Berts populistiska och främlingsfientliga budskap och fp hade backat, om än till den med dagens mått mätt acceptabla siffran 9,3 %.

Regeringsförhandlingarna var inte oproblematiska, hur vi själva skulle ställa oss var inte självklart. Resultatet blev en fyrpartiregering med Carl Bildt som statsminister. Ian Wachtmeisters försök att visa musklerna innebar en viss osäkerhet men ändrade ingenting.

Det finns en uppenbar risk att svårigheterna 1991 kommer att framstå som lätthanterade i jämförelse med den kommande regeringsbildningen.





lördag 24 februari 2018

En märklig dröm.



Jag hade en mycket märklig dröm. På en scen stod Bert Karlsson och staplade ölbackar samtidigt som Ebba Busch Thor försökte få en något förvirrad församling att sjunga med i allsången. 

Jag tyckte mig känna igen melodin och delar av texten från Ny
Demokratis kampsång, men ändå inte riktigt. Bert-Ians klämkäcka refräng kom jag ihåg:

Häng med, häng med, nu hänger vi med.
Här kommer vi, som hatar allt förmynderi.
Häng med, häng med, vi kämpar och slåss
För vi har drag, här inunder vår galosch.

Men i min dröm var texten något ändrad.

Häng med, häng med, ni hänger väl med?
Här kommer vi, för Bert ska rädda vårt parti.
Är han som oss?? Nej det förstås,
men han har drag, här inunder sin galosch.

Jag förstod inte hur drömmen uppkommit, ingen annan än Bert Karlsson och KD-ledningen kan ju ens ha tänkt tanken. Inte förrän jag öppnade tidningen och förstod att mitt undermedvetna måste ha uppfattat det förestående samarbetet innan det blev en realitet för mig.

Jag tror inte ett ögonblick att det här reptricket kommer att få fler att intressera sig för KD:s politik, Det är mer troligt att tidigare sympatisörer starkt ogillar samarbetet.

Ändå kan jag inte frigöra mig från tanken att KD:s chansning skulle kunna gå hem. I så fall genom att ett antal Bert Karlssonanhängare röstar på KD, inte för partiets politik utan i förhoppning om att man med det stödjer Bert Karlsson. Det skulle bli ett kristdemokratiskt bygge på mycket lösan sand.

söndag 11 februari 2018

Europamästerskap i flyktingåtstramning.



Även om det ibland uppstår sprickor i fasaden betyder idrottsrörelsen ökad kontakt och större förståelse människor och nationer emellan.

Parallellt med OS i Sydkorea med närmare 100 deltagande nationer pågår en helt annan typ av tävling, en kraftmätning som snarare handlar om motsatsen. En av grenarna går ut på att presentera så många förslag som möjligt för en skärpt invandringspolitik och mot tolerans och öppenhet och just nu pågår såväl europeiskt som svenskt mästerskap.

När det gäller EM låg Sverige länge långt ner på rankinglisten, frågan är om vi inte rent av var sämst.  Vi envisades länge med att hävda en generös flyktingpolitik och i den här udda tävlingen gav det alltså minuspoäng och bottenplacering.
Under senare tid har emellertid åtstramningar gjort att vi klättrat ordentligt på listan och även om vi har en bit kvar till ledande nationer som Danmark, Polen och Ungern är en topplacering inom räckhåll.

När det gäller SM är tendensen den samma. Länge har ett lag dominerat tävlingen med hjälp av sin flyktingfientliga attityd. Ju närmare vi kommit serieslutet den nionde september har dock framförallt två lag försökt öka poängskörden med hjälp av nya förslag för att begränsa invandringen.

I dessa två mästerskap måste Sverige respektive Liberalerna sträva efter placeringar i botten av tabellen!

tisdag 30 januari 2018

Om en valrörelse för 30 år sedan.



I valet 1982 fick Folkpartiet 5,9%. Det innebar 21 mandat, endast två fler än Liberalerna har idag. Mitt eget hallandsmandat hängde på en mycket skör tråd. Under valnatten åkte jag in och ut för att till slut klara mig kvar med minsta möjliga marginal.

Så sent som under våren och sommaren valåret 1985 låg vi kvar på ungefär samma låga nivå i opinionsmätningarna. Det skulle dröja till slutet av augusti, en månad före valet, innan det vände. 8 % i en opinionsmätning då blev till drygt10 % några dagar före valet där vi fick 14,2 % och 52 mandat.

Bengt Westerbergs insatser, inte minst i Tv-debatter och utfrågningar, spelade en viktig roll för framgången. Men det gjorde också det tydliga socialliberala budskapet.  Försvaret av den sociala välfärden, kravet på privata alternativ i den offentliga sektorn där barnomsorgen och ”Lex Pysslingen” blev en symbolfråga. Kravet på eget rum i äldrevården fick stor uppmärksamhet. ”Det glömda Sverige” blev ett begrepp.  Marknadsekonomisk framtoning och internationell solidaritet kompletterade budskapet.

Förutsättningarna var annorlunda då, javisst. Mediavärlden såg inte ut som idag. Riksdagen bestod av fem partier och socialdemokraterna hade drygt 45% av väljarna.  Kan det trots det finnas några lärdomar att dra av en mer än trettio år gammal valrörelse?  Jag tror det.