Jag ser ett annat Sverige.

Försörjningsbörda eller resurs? 

Min kommentar ( i Hallands Nyheter 10/2) till en debattartikel i  HN 28/1.

Massmigrationen har en stor påverkan på alla, menar Bengt-Åke Salsgård och det framgår att det knappast är påverkan i positiv bemärkelse som avses.

Men är det sant? Hur många av oss kan hävda att vi blivit lidande av att Sverige har tagit emot människor som flyr från krig, terror och religiöst förtryck? Har vi riskerat vår egen hälsa, drog vi ner på julklappsinköpen, misslyckades handeln med att få oss att spendera ytterligare hundratals miljoner på Black Friday? Har vi mist vår status som ett av världens rikaste länder, har ”massinvandringen” gjort att vårt land, ett av Europas mest glesbefolkade, börjat få ont om utrymme?

Det har inneburit påfrestning på samhällsapparaten, det är sant. Krisberedskapen hos berörda myndigheter har varit dålig, regering och riksdag har misslyckats med att underlätta för arbete och boende. Det är brister som måste rättas till. Det går men kräver handlingskraft och kompromissvilja av våra politiker.

Men när Salsgård och andra som står bakom kravet på en mer restriktiv flyktingpolitik argumenterar utifrån att den svenska välfärden hotas och att ”svenska folket” har fått nog är det på minst sagt tvivelaktiga grunder.

Jag ser ett annat Sverige Jag läser om hur enskilda människor och frivilligorganisationer gör stora insatser för att hjälpa till. Skolklasser samlar in kläder och leksaker, volontärer serverar varm mat till nyanlända flyktingar, idrottsföreningar engagerar barn och ungdomar i sina verksamheter, pensionerade lärare arbetar ideellt med svenskundervisning. Listan över svenskarnas engagemang kan göras lång, ett engagemang och en kompetens som vi för övrigt borde uppmuntra mer.

Res tillbaka, eller stanna kvar i era hemländer är det råd flyende syrier och irakier får av dem som hävdar att Sverige är fullt. Man stannar och slås för sitt land, tillrättavisar Salsgård, ni kommer att behövas för att bygga upp landet igen. Det är orealistiskt men framförallt cyniskt att en framtida återuppbyggnad skulle underlättas av att människor tvingas stanna kvar och riskera livet i t.ex. Syrien där kriget hittills krävt närmare trehundra tusen liv.  Lika lite underlättas återuppbyggnaden av att flyktingarna fastnar i överfulla flyktingläger.

Ändå är det återkommande talet om att invandringen betyder att vi tar på oss ”en evig försörjningsbörda” det jag har svårast att förstå. Hur kan man blunda för den betydelse människor från andra länder haft för vårt välstånd genom åren? Och hur kan man bortse ifrån att Sverige med en allt mer åldrande befolkning kommer att vara i minst lika stort behov av invandrares arbetsinsatser i framtiden. Hälften av de som invandrat till Sverige under de senaste åren var mellan 15 och 34 år och kommer tillsammans med dem som nu söker sig till vårt land att utgöra en ovärderlig resurs. Att istället tala om dem som ”en stor försörjningsbörda” är direkt otillständigt.