Om en valrörelse för 30 år sedan.

I valet 1982 fick Folkpartiet 5,9%. Det innebar 21 mandat, endast två fler än Liberalerna har idag. Mitt eget hallandsmandat hängde på en mycket skör tråd. Under valnatten åkte jag in och ut för att till slut klara mig kvar med minsta möjliga marginal.

Så sent som under våren och sommaren valåret 1985 låg vi kvar på ungefär samma låga nivå i opinionsmätningarna. Det skulle dröja till slutet av augusti, en månad före valet, innan det vände. 8 % i en opinionsmätning då blev till drygt10 % några dagar före valet där vi fick 14,2 % och 52 mandat.

Bengt Westerbergs insatser, inte minst i Tv-debatter och utfrågningar, spelade en viktig roll för framgången. Men det gjorde också det tydliga socialliberala budskapet.  Försvaret av den sociala välfärden, kravet på privata alternativ i den offentliga sektorn där barnomsorgen och ”Lex Pysslingen” blev en symbolfråga. Kravet på eget rum i äldrevården fick stor uppmärksamhet. ”Det glömda Sverige” blev ett begrepp.  Marknadsekonomisk framtoning och internationell solidaritet kompletterade budskapet.

Förutsättningarna var annorlunda då, javisst. Mediavärlden såg inte ut som idag. Riksdagen bestod av fem partier och socialdemokraterna hade drygt 45% av väljarna.  Kan det trots det finnas några lärdomar att dra av en mer än trettio år gammal valrörelse?  Jag tror det.