Snabbtåg med övernattning.

Jag köpte en trisslott när jag kom från Stockholm till Göteborgs Central i går kväll. Jag tänkte att om man åker med det tåg som med någon minuts marginal passerat stoppet vid Södertälje då måste det innebära turdag. (Dessvärre visade det sig inte gälla lotter)

När jag nu tar del av situationen på tåget efter, alltså det som blev stående på spåret nästan hela natten, funderar jag på hur beredskapen för den här typen av ”oförutsedda händelser” ser ut.  Visserligen som lekman, men ändå.

Varför evakuerades t.ex. inte passagerarna snabbare? Förklaringen från SJ:s talesperson var att det omöjliggjordes av att det pågick trafik på det parallella spåret. Varför kunde man då inte stoppa den trafiken under den korta tid det skulle ta att låta resenärerna gå av? Sådana tågstopp, med olika förklaringar, är inte precis främmande varken för SJ eller deras kunder.

Om detta trots allt var omöjligt kan man tycka att det borde ha gått att göra livet mer drägligt för de inlåsta  passagerarna: 

All erfarenhet visar att ständigt uppdaterad information om det aktuella läget är viktigt. Det har man tydligen inte beaktat, inte heller den här gången.

Visserligen var det kanske ingen som behövde svälta, men stod tåget verkligen så illa till att det inte gick att få ombord de förnödenheter som saknades?

Och hur är det med elförsörjningen, finns det inga provisoriska lösningar utanför det ordinarie systemet?

Det är inte svårt att förstå att stängda toaletter upplevdes som ett jätteproblem för många. Fråga mig inte hur – men nog borde det gå att ha beredskap för någon form av snabb lösning till och med på det dilemmat?

”Snabbtåg” där resenärerna måste övernatta på sträckan Stockholm – Göteborg?

Nej, det var bättre förr. Innan det fanns tåg överhuvudtaget, och än mindre snabbtåg. På oxkärrornas tid. Då fick man visserligen också övernatta, men det fina var att på den tiden gick det så sakta att man kunde bo första natten hemma…

Misslyckad historieförvanskning.

Om Ian och Berts misslyckade historieförvanskning.

Med sedvanlig blygsamhet talade Bert Karlsson i förra veckans söndagsintervju om för oss att allt Ny Demokrati föreslog i riksdagen senare har genomförts. Nu var inte fakta partiets bästa gren och det gäller naturligtvis också det här uttalandet. I själva verket blev NyD:s påverkan på svensk politik ytterst marginell. Undantaget var flyktingpolitiken där partiets agerande framförallt bidrog till ökad främlingsfientlighet.

Fakta stämmer alltså inte. Dessutom haltar logiken betänkligt.  Bert Karlsson har inte mycket till övers för andra politiker. På känt maner talar han svävande om ”överheten” och ”etablissemanget.” Trots det menar han tydligen att dessa inkompetenta politiker i efterhand lyckats genomföra hela NyD:s program?

Ny Demokratis extremt populistiska projekt, där ligger t.o.m. Jimmy Åkesson i lä, slutade med ett totalt fiasko och 1,24 % i valet. Det glömde Karlsson att nämna.

I torsdagens Studio Ett var det dags för Ian Wachtmeister att försöka förvanska historien, föga överraskande med samma klena resultat. Utöver att bidra till ökad främlingsfientlighet och en organisation i kaos lämnade partiet ytterst få spår efter sig.

Däremot kommer Wachtmeister närmare sanningen när han pekar ut Folkpartiet som det största hindret för Ny Demokrati. Såväl när det gällde politikens innehåll som sättet att saluföra den var vi varandras motsats.

Wachtmeister nämnde vid samma tillfälle att han häpnade över att ”dom andra” var så dåliga på att kommunicera med vanliga människor.

Och visst, när det gällde att samla mycket folk var Ian och Bert bättre än ”dom andra”. Showerna med ”drag under galoscherna” och stapling av ölbackar kunde möjligen ha passerat som ett kul inslag i valrörelsen om det inte hade varit för det populistiska och starkt främlingsfientliga budskapet.  Man drog sig inte för direkta lögner när det gällde att misskreditera flyktingar och invandrare.

Ny Demokratis sätt att nå ut till ”vanliga människor” blev partiets uppgång – och fall. När galoscherna och ölbackarna spelat ut sin roll och inte längre fungerade som dimridå för att dölja vad NyD egentligen stod för föll partiet ihop som ett korthus.

Dagis i parlamentet

Den här visan framfördes vid riksdagsgruppens vårfest 1995. Texten  syftar på talman Birgitta Dahls  initiativ att inrätta ett dagis i riksdagshuset. I sin bok  berättar hon om ambitionen att underlätta för ledamöterna att kombinera uppdraget med att vara småbarnsförälder.
"Reformen" blev uppmärksammad och gav upphov till en del diskussion. Som framgår fanns det synpunkter också hos oss...

Kören vid dessa årliga spektakel växlade något  men om jag minns rätt bestod den vid det här tillfället av Evorna Erikson och Flyborg och KG Biörsmark. Dessa ska däremot inte lastas för texten, den bär jag det fulla ansvaret för.
Också kompet varierade år från år och jag är osäker på vem som satt vid pianot vid just det här spektaklet. Kan det ha varit Carl-Johan Wilson, eller möjligen Håkan Jonsson? Karin som nämns i texten är kollegan Pilsäter.

Här leks väl för fa n tillräckligt ändå!

Mel.: Elektricitetsvisan. Hasse&Tage

Nu har det hänt i vårt parlament

att vi fått dagis i huset

så att föräldrarna permanent

kan hålla reda på "buset."

"Kompensation!", kräver vi som har

passerat 50-årsgränsen

och inte längre har småbarn kvar

OCH SAMMA ÄR DET MED POTENSEN!

Refräng:

Nej, varför ett sån't förskräckligt hallå

 här leks väl för fa'n tillräckligt ändå

 i kammaren finns ett tjog - eller två

 som knappt är torra bakom örat.

"Förbannat gnäll!", nu blir Karin tvär.

"nu tycker jag ni ska sluta!

Är det garage eller luftgevär

är det ej tal om att pruta!"

"Men är man skotträdd och aldrig satt

sin fot i riksdagsgaraget

då borde man få nå'n slags rabatt

OCH KRAFTIG HÖJNING UTAV GAGET!

Refr.: Nej, varför....

Eländet invigs med stort hallå

och åttiotre journalister,

med barnen vettskrämda - bägge två!

och föreståndaren bister.

"Det är en oerhört stor reform,"

sa' Dahl, "går ej att va' utan!

Uppmärksamheten är helt enorm

OCH JAG FÅR SYNAS UTI RUTAN!"

Refr.: Nej, varför....

KÅVE:s semester i Falkenberg 1929 (5)

Går en ny stjärna bland sommarstäder upp över Falkenberg?

Den femte och sista delen av signaturen KÅVE:s syn på en semester i Falkenberg 1929.

"Staden räknar något över femtusen innevånare. Detta låter en smula otroligt i förhållande till stadens litenhet men de officiella siffror vi fått få gälla. Samhällets ytomfång är icke stort och när man därtill betänker att tillsynes mer än hälften av husen äro envånings sådana har man lite svårt förstå var alla innevånarna bo någonstans. Detta särskilt under sommaren då badgästerna inkräkta mångenstädes.

Beträffande byggnadskonstruktionen är detta samhälle en gränsstad på västkustsidan. Denna egenskap hävdar den f.ö. i två bemärkelser. Den är den nordligaste stad vid kusten där korsvirkeshus efter skånskt mönster förekomma, och den är den sydligaste plats för samma område där trähusen äro nästan helt förhärskande.

Trots att Falkenberg ej är i saknad av vad till ett modernt kultursamhälle hör av civilisationens möjligheter vilar en gammal egenartad stämning och ett välgörande lugn samt ro över denna västkuststad. De mest framträngande ljuden av stadens röstresurser äro kyrkklockornas kvällsmålsringning och mjölkkuskarnas energiska klämtande med en större hästbjällra på morgonsidan. 
Första morgonen vi vaknade i Falkenberg var vid detta ljud. Först trodde vi i vår enfald att det var polisen eller någon annan myndighetsperson som på detta sätt gick omkring och väckte hela samhället. Det ringde vid vår gård, vid grannens och så hela gatan utåt. Klockan visade åtta och kvarten över, men det oaktat förhärdade vi oss och lågo kvar i vår morgonslummer. Snart väcktes vi dock av en liknande ringning igen men då var klockan tio. Nu måste vi upp och se. Jo, det var ett mejeri som med häst och vagn körde omkring med en större mjölkreservoar vars innehåll portionerades ut i husen. Kusken ringde med sin klocka och med tillbringarna i högsta hugg rusade grannskapets kvinnfolk till.

Idén är inte så illa. På det sättet får samhällsmedborgarna sin mjölk frisk och god samt med minsta möjliga besvär. Dessa rullande mjölkaffärer medföra f.ö. smör och bröd. Litet kokta ägg bara, och frukosten hade varit fix och färdig."

Så upplevde signaturen KÅVE en semestermorgon i Falkenberg sommaren 1929. Det får avsluta hans artikel i VESTSVENSKA DAGBLADET i september samma år.  Mot bakgrund av den positiva bild han målar upp måste rubrikens fråga för hans del varit retorisk. Det framgår inte minst av textens närmast lyriska avslutning:

"I sådana stunder, liksom då solen, den allt livgivande solen, lyser över allt och alla, spridande sin middagshetta till sanden vid Skrea friluftsbad kunna vi ej sammanfatta våra känslor bättre än i detta:

Här är oss gott att vara. Här stanna vi månaden ut!

KÅVE:s semester i Falkenberg 1929. Del 3

Vest-Svenska Dagbladet 7/9 1929

Går en ny stjärna bland sommarstäder upp över Falkenberg?  Del 3.

”Falkenberg har sina välordnade promenader vid Å-brons stränder, ett skönhetsplus av största värde.”

Så beskriver sign. KÅVE sina intryck från en semester 1929.  Idag, mer än åttio år senare, verkar det som om också ”dom som bestämmer” äntligen har insett vilken tillgång promenaderna är för såväl falkenbergare som turister. Nu är det bara att hoppas att den påbörjade och nödvändiga upprustningen fortsätter!

KÅVE fortsätter. ”Den vackraste och även äldsta är den som från förra tullbron leder utmed åstranden upp mot norr. Doktorspromenaden har den kallats till minne efter den man som med den hugnesamma naturens tillhjälp skapat denna vackra, säregna vandringsstig. Ehrengranat var ifrågandevarande doktors namn och hans grav finnes på Nya Kyrkogården. "Läkaren och människovännen" står det på hans osedvanligt vackra minnessten. Vackrare gravsten kunde han knappast fått.

I denna såväl som övriga av stadens promenader och parker finnes en ovanligt stor rikedom av nätta och bekväma trädgårdssoffor utplanterade. Med bokstäverna S.V. har de flesta sina ryggstöd märkta.”

En servitris vid Ätranstugan berättar för KÅVE att det står för en förening som heter ”Småfåglarnas Vänner” och han skriver.

”Det hela verkar i förstone inte lite roande. En förening för småfåglarnas bästa som sätter ut trädgårdssoffor! Senare får vi veta att ifrågavarande förening består av ett stort antal samhällsbor. Genom årsavgifter och fester har man erhållit en så betydlig kassa att man ej blott satt ut bänkar i promenaderna utan även planterat alléer, den till Skrea strand exempelvis, samt anlagt den välordnade parken ”Furet”. Heder åt sådana fågelvänner som även tänka på trevnaden och bekvämligheten för det obevingade och kroppsligen så jordbundna släktet homo sapiens. Synd bara att så få tycks njuta av den ro och vila som härigenom står till buds. Promenaderna äro ofta folktomma, men på de dammiga vägarna ovanför jagar folket med hetsande fart framåt i motordräkt.”

I näst avsnitt ger KÅVE sin syn på bland annat laxfisket.

”Laxfisket tillhör staden och är mycket givande. Här fångas enligt uppgift det allra mesta av den fisk som i handeln går under namnet av Halmstadlax

Går en ny stjärna bland sommarstäder upp över Falkenberg? Del 2

Går en ny stjärna bland sommarstäder upp över Falkenberg?   Del 2.

I det här avsnittet fortsätter signaturen KÅVE att redovisa sina intryck från en semester i Falkenberg år 1929. Nu handlar det om Skrea Strand och hamnen.

”Mellan vaggande rågfält och mörkgröna potatisåkrar leder en allékantad väg mot Skrea Strand. Trädens bladverk har piskats av stormarna och allt skalligare bli grenarna ju längre man kommer utåt stranden. Till sist och längst ut ha de endast ett eller två blad till vittne om det tynande liv som föres.

På stranden ligga de hundrade och åter hundrade badhytterna och där utanför det stora svallande något som vi inifrån landet med vördnad och stor respekt kallar havet men som den infödde kustbon mera anspråkslöst benämner sjön. Hit ut är under soliga och varma dagar en jämn trafik. Gående, cyklande och bilande draga de badlystna vägen fram.

Men man kan även ta sig ut till strandbadet med användande av motorbåt. Tvenne sådana, båda f.d. fiskekuttrar gå regelbundet mellan kajen söder om å-bron och Skrea Strand. Tjugofem öre tur och retur drager kostnaden. En roddbåt förmedlar f.ö. trafiken över ån mellan valskvarnen och tegelbruket på andra stranden. Sju öre för stora och fem för små. Det är ju nästan samma billiga taxa som för gång- och körtrafik över den gamla trallbron i forna dagar. Trafiken går och passagerarna räcka till för både rodd- och motorbåtar.”

Kanske ett alternativ att ta med i dagens brodiskussion? Det är miljövänligt och skulle ge många arbetstillfällen, åtminstone om man håller sig till roddbåtar. Dessutom låga investeringskostnader och överkomliga biljettpriser.

”Badstranden vid Skrea Strand är lång och sandig," fortsätter KÅVE. "Bottnen är jämn och långgrund, böljorna svala och salta – mycket salta tycker den sötvattenbadande inlandsbon. Saltet formligen svider i skinnet och de inbjudande solbaden i den fina och varma sanden gör kroppen härdad och brun.”

*******

I nästa avsnitt skriver KÅVE bland annat om promenaderna längs Ätran:

”De äro ofta folktomma men på de dammiga vägarna ovanför jagar folket med hetsande fart framåt i motordräkt…”

PS

Överhuvudtaget var det både trevligare och billigare att resa förr i världen. Och inte så stressigt. Det gick ofta så sakta att när man skulle ut på en längre resa kunde man ligga första natten hemma.

Men det är en helt annan historia...  DS