Strax efter att jag börjat i
Gävleborg besökte jag Sandviken, bland annat träffade jag lärare och elever på
en skola. I samma byggnad fanns ett dagis och föreståndaren där hade frågat om
jag inte också kunde titta in och hälsa på barnen. Det gjorde jag gärna. Det
var fruktstund när jag kom och jag satte mig ner på plastmadrassen och berättade
lite om vad jag var för en figur. Personalen hade förberett barnen på att
landshövdingen skulle komma och hade samtidigt sagt att det nog kommer med några
från tidningarna och TV också, vilket det mycket riktigt gjorde. Efter en stunds
givande samtal frågade fröken: ”Kommer ni nu ihåg vem det är som hälsar på hos oss?” En lång tystnad vittnade om att vår diskussion kanske inte varit
helt klarläggande, men till slut räckte ändå en kille upp handen och svarade: ”Ja, det är Gävle Dagblad.” Om jag fram
till dess haft vissa föreställningar om en landshövdings betydelse och
kändisskap blev jag snabbt fråntagen den villfarelsen.
En annan trevlig barnkontakt
fick jag en gång när jag var på väg hem och träffade en skolklass utanför
slottet. Läraren berättade för sina elever om Gävle Slott, byggt av Johan den
lll i slutet av 1500-talet och landets nordligaste. Jag frågade om de ville
komma in och titta och fick ett förtjust ”jaaa” till svar. Vi gick runt i de
vackra rummen och jag berättade om eldsvådor, om slottsspöket och om annat av
intresse för sjuåringarna som var mina tillfälliga gäster. När vi gick förbi
ett ståtligt porträtt av drottning Hedvig Elisabet Charlotta, (1759 – 1818 ),
stannade en flicka, tittade länge och frågade: ”Är det där din fru?”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar