Strax före
jul sände P 1 en dokumentär om Ny Demokrati.
Programmet väckte förvånansvärt liten uppmärksamhet, kanske beroende på
att media hade fokus på Löfvens återkommande felgrepp och dess följder. ( Finns
det för övrigt någonting som talar för att regeringens dokumenterade oförmåga
skulle ha upphört i och med decemberuppgörelsen?)
En annan
förklaring till att programmet om NyD inte vållade någon större debatt kan vara
ett lågt nyhetsvärde. Numera är det välkänt att Ian Wachtmeister och Bert
Karlsson var betydligt bättre på att stapla ölbackar än att leda ett politiskt
parti. När media efter valet började granska trovärdigheten i deras förslag, som
dominerades av dels orealistiska besparingsförslag, dels skrönor om invandrare,
gick det snabbt utför. Flertalet av de väljare som hade ryckts med av det
populistiska och främlingsfientliga budskapet insåg att det som basunerades ut
på torgmöten runt om i landet ofta visade sig vara osant. Det som återstod när
felaktigheterna skalats bort var i stort sett Bert Karlssons klämkäcka
kampsånger.
Dokumentärens
intervjuer med de båda huvudrollsinnehavarna förtydligade varför inte bara det
politiska budskapet utan också organisationen föll ihop som ett korthus. När Bert Karlsson säger: ”det går inte att
starta ett parti på det sättet, vi kände ju inte de här människorna” syftade
han på partiets riksdagsledamöter! Wachtmeister uttryckte samma sak så här: ”vi
hade fler stjärnor men också fler stolpskott än andra partier.”
Att Ian
räknade sig själv till den förstnämnda kategorin var inte att ta fel på.
Huruvida han räknade sin partner dit är mera tveksamt. Samarbetet dem emellan
sprack ju och de omdömen som växlades i intervjuerna var inte direkt
kärvänliga. Enligt Bert var Ian en halvdiktator som riksdagsgruppen länge
försökte avsätta och Ian kontrade med att Bert inte kunde svara på frågor, då
gick han alltid.
Bert
Karlsson skroderade i dokumentären med att han sällan var i riksdagens kammare,
”det var meningslöst.” Nu vet vi att det snarare var för att slippa
ifrågasättas. Att besöken var få stämmer säkert, närvaron där kan knappast ha
motiverat riksdagsarvodet. En av de få
gångerna var när vice gruppledaren Johan Brohult från talarstolen meddelade
sitt avhopp från partiet. Då kom Karlsson inrusande och intog en plats strax
framför talarstolen. Efter tillkännagivandet fick Brohult räddas ut bakvägen.
Däremot
tillhörde Vivian Franzen uppenbarligen i Wachtmeisters stjärnstall, enligt
honom ”en av våra bästa folktalare”. Det var Franzen, partiledare i en av
falangerna i det turbulenta slutskedet, som undrade hur länge det skulle dröja
innan våra svenska barn skulle vända sig mot Mecka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar