Stjärnor och stolpskott i Ny Demokrati.

Strax före jul sände P 1 en dokumentär om Ny Demokrati.  Programmet väckte förvånansvärt liten uppmärksamhet, kanske beroende på att media hade fokus på Löfvens återkommande felgrepp och dess följder. ( Finns det för övrigt någonting som talar för att regeringens dokumenterade oförmåga skulle ha upphört i och med decemberuppgörelsen?) 

En annan förklaring till att programmet om NyD inte vållade någon större debatt kan vara ett lågt nyhetsvärde. Numera är det välkänt att Ian Wachtmeister och Bert Karlsson var betydligt bättre på att stapla ölbackar än att leda ett politiskt parti. När media efter valet började granska trovärdigheten i deras förslag, som dominerades av dels orealistiska besparingsförslag, dels skrönor om invandrare, gick det snabbt utför. Flertalet av de väljare som hade ryckts med av det populistiska och främlingsfientliga budskapet insåg att det som basunerades ut på torgmöten runt om i landet ofta visade sig vara osant. Det som återstod när felaktigheterna skalats bort var i stort sett Bert Karlssons klämkäcka kampsånger. 

Dokumentärens intervjuer med de båda huvudrollsinnehavarna förtydligade varför inte bara det politiska budskapet utan också organisationen föll ihop som ett korthus.  När Bert Karlsson säger: ”det går inte att starta ett parti på det sättet, vi kände ju inte de här människorna” syftade han på partiets riksdagsledamöter! Wachtmeister uttryckte samma sak så här: ”vi hade fler stjärnor men också fler stolpskott än andra partier.”

Att Ian räknade sig själv till den förstnämnda kategorin var inte att ta fel på. Huruvida han räknade sin partner dit är mera tveksamt. Samarbetet dem emellan sprack ju och de omdömen som växlades i intervjuerna var inte direkt kärvänliga. Enligt Bert var Ian en halvdiktator som riksdagsgruppen länge försökte avsätta och Ian kontrade med att Bert inte kunde svara på frågor, då gick han alltid.

Bert Karlsson skroderade i dokumentären med att han sällan var i riksdagens kammare, ”det var meningslöst.” Nu vet vi att det snarare var för att slippa ifrågasättas. Att besöken var få stämmer säkert, närvaron där kan knappast ha motiverat riksdagsarvodet.  En av de få gångerna var när vice gruppledaren Johan Brohult från talarstolen meddelade sitt avhopp från partiet. Då kom Karlsson inrusande och intog en plats strax framför talarstolen. Efter tillkännagivandet fick Brohult räddas ut bakvägen.

Däremot tillhörde Vivian Franzen uppenbarligen i Wachtmeisters stjärnstall, enligt honom ”en av våra bästa folktalare”. Det var Franzen, partiledare i en av falangerna i det turbulenta slutskedet, som undrade hur länge det skulle dröja innan våra svenska barn skulle vända sig mot Mecka.