Var det aldrig tråkigt, talmannen?

”Det måste vara långtråkigt till max att tvingas lyssna på alla anföranden.” Den kommentaren möter jag nästan var gång jag är ute och berättar om mitt tidigare uppdrag som riksdagens vice talman. Och visst kunde det vara lite segt ibland när ämnet inte var alltför upphetsande, timmen sen och närvaron i plenisalen begränsad. 

Men det bestående intrycket av mina närmare tio år är ändå det motsatta. Också när debatterna rörde ämnen som inte direkt toppade mediernas bevakningslistor var diskussionerna oftast intressanta. Ledamöterna var engagerade och pålästa och replikväxlingarna minst lika tuffa som i de mer uppmärksammade debatterna.

Det saknades inte humor. Jag tänker återkomma till inlägg som jag tycker bevisar det. Men jag upplevde också händelser som visserligen kunde göra ett arbetspass i talmansstolen dramatiskt men på ett mindre trevligt sätt. Under perioden 1991-04 var det inte sällan någon av Ny Demokratis ledamöter som stod för det sistnämnda.

I rättvisans namn ska sägas att nydemokrater också finns med på min lista över underfundiga och roliga inlägg. En sen kväll när utrikesutskottets ärenden debatterades och de närvarande ledamöterna kunde räknas på ena handens fingrar påbörjade Richard Ulfvengren från Stockholm sitt inlägg ungefär så här: ”Herr talman. När man står och blickar ut över kammaren känns det lite ironiskt att börja tala om befolkningsutvecklingen i världen…”