Dramatisk dagar i Tallinn, januari 1991

Jag påmindes om ett av mina mest spännande uppdrag när jag igår hörde den dåvarande ambassadören i Moskva, Örjan Berner, ge sin syn på tiden kring Sovjetunionens fall.

Här berättar jag hur jag upplevde situationen på plats i Tallinn.

I mitten av januari 1991 var situationen i Balticum ytterst allvarlig. Ovissheten om vem som hade makten i Moskva försvårade förhandlingslösningar om självständighet. Det militära hotet mot Estland, Lettland och Litauen var påtaglig. I Vilnius hade redan civila dödsoffer krävts och faran för direkta angrepp också mot parlamenten var uppenbar. I det läget beslöt talman Thage G Pettersson, efter samråd med partiernas gruppledare, att sända tre mindre delegationer till vardera Tallinn, Vilnius och Riga. De skulle ledas av riksdagens tre vice talmän och dessutom bestå av en ledamot från utrikesutskottet. Beslutet togs med kort varsel och sattes på spel dels av säkerhetsrisken och dels av att Moskva i ett första skede vägrade inresevisum.

Delegationernas uppdrag var i första hand att markera Sveriges stöd för de demokratiskt valda parlamenten. Vi skulle informera oss om hur man där såg på den aktuella situationen. Genom vår närvaro hoppades vi dessutom kunna bidra till säkerhet och skydd för ledamöterna.

Min resa till Tallinn, vistelsen i parlamentet och kontakterna med partföreträdare och den politiska ledningen blev en stark upplevelse. Runt parlamentet på Domberget hade barrikader byggts och på vägen dit hade ett stort granitblock placerats för att hindra stridsvagnar.

Mitt tal med budskapet från riksdagen fick i allt väsentligt ett mycket positivt mottagande. De efterföljande samtalen med ledamöterna i det unga parlamentet visade att de var fast beslutna i sitt arbete för ett fritt Estland.  ”Vårt parlament är ett hus vi håller på att bygga men redan bor i” som en av de liberala ledamöterna uttryckte det. Av den rysktalande gruppen i parlamentet, drygt trettio ledamöter, var det bara cirka tio som var emot självständighet.

Såväl i enskilda som i mer officiella samtal mötte vi en påtaglig oro för vad som skulle hända. Bara en dryg vecka tidigare hade sovjetisk militär besinningslöst mejat ner obeväpnade människor i Vilnius. Sveriges generalkonsul i Leningrad, Dag Sebastian Ahlander, mötte oss i Tallinn efter att ha varit i Vilnius under de mycket dramatiska dagarna och rapporterade om en kaotisk situation. Militären hade intagit flera officiella byggnader och det litauiska parlamentet, där också president Landsbergis befann sig, var omringat av sovjetiska styrkor. Också i Riga hade det varit dramatiskt. Staden var omringad och man fruktade ett totalangrepp

Ahlanders kunskap om det aktuella läget och hans mycket goda kontakter med de politiska ledningarna var en viktig förutsättning för vårt arbete. När vi träffade president Rüütel hade han på morgonen samma dag kommit tillbaka från Moskva och ett, som han uttryckte det, ”allvarligt och emotionellt” samtal med Sovjetunionens president Gorbatjov. Även om det fanns en del positiva inslag i Rüütels redovisning, man hade till exempel kommit överens om snara förhandlingar som skulle gälla hela Balticum och att inga ytterligare våldshandlingar skulle ske, var det uppenbart att Rüütel var mycket tveksam till hur mycket dessa löften var värda.

Osäkerheten var stor om vem eller vilka som bestämde i Moskva. Rüütel nämnde att han presenterat ett protokoll för Gorbatjov men att denne sagt sig inte ha befogenhet att underteckna det. Parlamentets talman hade tidigare på dagen uttryckt samma farhåga: ”Gorbatjov har onekligen skådespelartalang, men vem regisserar?”

Rüütel hade påtalat för Gorbatjov att Tallinn riskerade samma attack som tidigare Vilnius och Riga men att hotet var störst från de icke reguljära trupperna som tycktes agera helt utan central styrning. Detta var en uppfattning som vi fick från flera håll. De fruktade ”Svarta baskrarna” utgjorde ett större hot än de trupper som sedan länge var stationerade i Estland och där soldaterna med familjer bodde i regionen. ”Det är bra att man byggt barrikader, om vi får order att anfalla kan vi säga att det är omöjligt att bryta igenom”, sa en av de lokala truppernas chefer.

President Rüütel var alltså orolig för fortsättningen och utrikesminister Lennart Meri tecknade en än mörkare bild. ”Snart kommer några ryska barn och mödrar här att skjutas och man kommer att skylla illdåden på oss. Det ger Moskva anledning att ingripa,” befarade Meri vid vårt samtal. Han hade precis kommit tillbaka från Sverige dit han några dagar tidigare åkt för att kunna verka därifrån om det estniska parlamentet sattes ur spel.

Jag vill minnas att säkerhetsläget var relativt stabilt när vi lämnade Tallinn. Moskvas beslut att konfiskera 50- och 100-rubelsedlar kom samtidigt som vi åkte och de panikartade scener som blev följden hann vi inte se,

Situationen i Moskva blev alltmer kaotisk. De kommande månaderna skulle leda fram till en utveckling som då, i januari 1991, föreföll helt osannolik. Innan året var slut skulle Sovjetunionen ha upphört att existera.    

Fyra minuter med hjärnan i friläge

Det är Valborgsmässoafton 2006. Vi åker från Gävle Slott till Stockholm, inbjudna till festligheterna med anledning av H.M. Konungens 60-årsdag. Först Riksdagens lunch i Gyllene Salen klockan 14.00, därefter festkonsert på Kungliga Slottet med efterföljande galamiddag. Mörk kostym på lunchen, ”aftontoilette” och ”civil eller militär högtidsdräkt” på kvällen. Frack för min del alltså.

Vi kommer till hotellet i god tid, klär om och åker till Stadshuset och till den väntande ”halstrade hälleflundran med tigerräkor”

Tillbaka på hotellet med gott om tid för vila.  Trodde vi. Hustrun lägger fram ”aftontoiletten” och kollar att allt är i ordning. Jag tar fram…

Var tusan är fracken? Inte på hotellrummet visar det sig. Kvar i bilen?  ”Absolut inte” hävdar Göte, vår chaufför.  

Det hinner gå fyra, fem minuter innan signalen om den förestående katastrofen når hjärnan. Den ”civila högtidsdräkten” hänger kvar hemma i hallen i Gävle. Vår första reaktion, efter det  att förlamningen släppt, är att sätta skylten med ”stör ej” på dörren för att efter mörkrets inbrott diskret lämna huvudstaden och sedan skylla på akut sjukdomstillstånd.

Men tankeverksamheten börjar trots allt sakteligen  övergå från friläge till ettans växel. Går det att hitta en uthyrningsfirma? Kanske när som helst utom klockan 16 på Valborgsmässoafton, konstaterar vi. Dessutom har högtidsklädersuthyrningbranschen säkert haft högkonjunktur i flera dagar på grund av festligheterna.

Det återstår nu två timmar och tjugofem minuter till dess Marlena Ernman ska inleda konserten i Rikssalen med Händels ”Neanes aria ur Agrippina”  

Känner vi någon i Stockholm, någon som kan tänkas äga en frack? Nej, det ringer ingen klocka. Jo, vänta. Ömans, sommarfalkenbergare från Bromma.  Jan svarar på fjärde signalen, men tyvärr - ingen frack. Men deras grabb, som är där på besök, visar sig äga en. Han bor nära och kan hämta den. Problemet är att han är 20 cm längre och väger ungefär lika många kilo mindre än mig. Men det är värt ett försök.

Vi måste ta oss ut till Bromma.  Göte sitter på ett fik med några kolleger och med bilen placerad i garage. Taxi går fortare. Taxichauffören informeras om läget, att det är bråttom. När vi tycker att han tar uppmaningen på lite väl stort allvar påpekar han att det inte är någon fara, varenda polis är upptagen av festligheterna.

Väl framme i Bromma startar ändringsarbetet, en ”sömmerska” på varje byxben. Rocken är inte lika storlekskänslig. Den får duga.

När arbetet är klart har vi en timma och tjugo minuter på oss innan vi måste ha intagit våra platser i Rikssalen.

På vägen har vi ringt Göte och bett honom hämta oss tillbaka från Bromma men han syns ännu  inte till. Det visar sig att jag i hastigheten har gett honom oklara uppgifter och han befinner sig i ett helt annat härad.  Vår vän  gör en ny insats och kör oss till hotellet, samtidigt som Göte ombeds köra tillbaka dit och vänta utanför.

Vi har nu 45 minuter för att klä om och ta oss till Slottet.

Med lite provisoriska infästningar här och var blir min ”civila högtidsdräkt” rätt OK. Jag räknar med att hustruns tjusiga kreation, liksom hustrun själv, kommer att dra uppmärksamheten till sig - och från mig.

Med hjälp av en förstående hovtjänsteman lyckas vi, endast obetydligt försenade, inta våra platser utan att väcka uppmärksamhet. Under konserten återgick puls och hjärtfrekvensnästan  till det normala.

Den efterföljande supéns ”Faeux filet de veau Västergötland farci aux aux morilles ” smakade bättre än den skulle gjort under mer normala förhållanden. Tror jag. För att inte tala om vinet Chateau Siaurac 1999.

Bandyminnen från bandylänet

Just under mina år i Gävleborg tog lag från länet hem samtliga SM-finaler i herrbandy.  Detta kan väl knappast vara en tillfällighet, tänkte jag utan att riktigt kunna sätta fingret på vad min insats skulle ha kunnat bestå av. Jag har fortfarande inte hittat någon koppling. Tyvärr, en sådan hade sett bra ut på min meritlista…

Men faktum är att under åren 2002-2007 vann Sandviken två gånger och Edsbyn fyra.  Västerås förlorade finalen på Studenternas i Upsala ett av åren, Hammarby fick stryka på foten vid fyra tillfällen. 2005 vann Edsbyn över SAIK i ett rent länsderby.

Jag minns särskilt en dramatisk upphämtning av Edsbyn mot Hammarby 2004 och naturligtvis det laddade länsderbyt året därefter.

Även om segerraden brutits dominerar fortfarande Gästrikland/Hälsingland svensk bandy och det har blivit fler SM-guld därefter.  I år har SAIK och Bollnäs chansen i varsin semifinal och det är dags för ett nytt länsderby i finalen. Go for it!

Jag har många andra minnen från bandyn, inte minst från World Cup i Ljusdal, sena kvällsmatcher med dramatik både i väder och på plan.

Ett annorlunda och något diffust minne är från Edsbyn. Sveriges första inomhusarena för bandy växte fram i den takt man fick privat finansiering, ett mycket sympatiskt tillvägagångssätt. Men det bidrog till att när kung Carl Gustaf i september 2003 skulle inviga arenan var taket klart men däremot inte väggarna. På det som skulle bli spelplanen låg det fint stenmjöl. Invigningen ägde rum på ett podium med stora blomsterarrangemang i fonden.

Det arrangörerna inte hade räknat med var att det kunde börja blåsa, men det kunde det. Inte stormstyrka precis men tillräckligt för att arenan skulle bli som en vindtunnel. Stora blomsteruppsättningar blåste om kull och stenmjölet yrde. Kungens mörka kostym antog snabbt en mer sommaranpassad grå nyans.   Men den lätt surrealistiska situationen snarare ökade trivseln och det högtidliga programmet kunde fullföljas med smärre justeringar men utan några som helst sura miner.

Alkoholförtäring under tjänsteutövning

Ett sensationellt avslöjande.

Klockan var några minuter över nio på morgonen den 9 juni 1998 och i riksdagens plenisal hade jag just påbörjat mitt sista av cirka 1500 tjänstgöringspass som vice talman. Siffran 1500 har visserligen ingen betydelse för utlovat avslöjande men får utgöra svar till den journalist som efter mina tio år som vice talman frågade ”om jag fått tjänstgöra någon gång” (!) I själva verket tillbringar man som vice talman med all säkerhet fler timmar med att leda förhandlingar och voteringar än talmannen som oftare är upptagen av andra uppdrag.

En anledning till journalistens fråga skulle kunna vara att talmannen har en viss benägenhet att alltid vara tillgänglig just när det drar ihop sig till mer spektakulära inslag, typ partiledardebatter. Att talmannens möjlighet att närvara råkar sammanfalla med att radio och TV direktsänder är naturligtvis en ren tillfällighet men kan ha medverkat till att journalisten fått ett felaktigt intryck.

Nåväl, det var ett sidospår. Åter till den där junimorgonen i riksdagen. Efter att ha öppnat förhandlingarna och lämnat ordet till den första talaren tog jag en klunk från glaset med Ramlösa som alltid fanns vid sidan av den magnifika talmansklubban. Det vill säga jag utgick ifrån att det som vanligt var vatten i glaset. Det tog någon sekund för mig att inse att så inte var fallet, glaset innehöll i stället ren gin! Visserligen av god kvalité, men ändå.

Själv lyckades jag någorlunda hålla ”god min i elakt spel”, värre var det för kammarsekreteraren vid min sida och övriga medarbetare på podiet. Alla visade sig senare vara delaktiga i sammansvärjningen och kunde inte dölja förtjusningen över att den lyckats. Trots att kammaren var relativt välbesatt var det mirakulöst nog ingen av ledamöterna som förstod vad den ovanligt uppsluppna stämningen berodde på.

Jag vill minnas att den i övrigt så förträfflige Ulf Christoffersson på kammarkansliet var en av dem som låg bakom övergreppet. Däremot lyckades jag aldrig klarlägga talmanskollegan Anders Björks roll, men jag har anledning att misstänka att den inte var helt obetydlig.

PS    Jovisst, det fanns en bakgrund till det inträffade. Framförallt under sena arbetspass, vi höll på längre på den tiden, hände det att jag frågade den som fyllde på vattenglaset om det inte fanns något starkt att ”spetsa” med. Svaret lät alltså vänta på sig till den här minnesvärda morgonen i juni 1998.     DS

Jag ser ett annat Sverige.

Försörjningsbörda eller resurs? 

Min kommentar ( i Hallands Nyheter 10/2) till en debattartikel i  HN 28/1.

Massmigrationen har en stor påverkan på alla, menar Bengt-Åke Salsgård och det framgår att det knappast är påverkan i positiv bemärkelse som avses.

Men är det sant? Hur många av oss kan hävda att vi blivit lidande av att Sverige har tagit emot människor som flyr från krig, terror och religiöst förtryck? Har vi riskerat vår egen hälsa, drog vi ner på julklappsinköpen, misslyckades handeln med att få oss att spendera ytterligare hundratals miljoner på Black Friday? Har vi mist vår status som ett av världens rikaste länder, har ”massinvandringen” gjort att vårt land, ett av Europas mest glesbefolkade, börjat få ont om utrymme?

Det har inneburit påfrestning på samhällsapparaten, det är sant. Krisberedskapen hos berörda myndigheter har varit dålig, regering och riksdag har misslyckats med att underlätta för arbete och boende. Det är brister som måste rättas till. Det går men kräver handlingskraft och kompromissvilja av våra politiker.

Men när Salsgård och andra som står bakom kravet på en mer restriktiv flyktingpolitik argumenterar utifrån att den svenska välfärden hotas och att ”svenska folket” har fått nog är det på minst sagt tvivelaktiga grunder.

Jag ser ett annat Sverige Jag läser om hur enskilda människor och frivilligorganisationer gör stora insatser för att hjälpa till. Skolklasser samlar in kläder och leksaker, volontärer serverar varm mat till nyanlända flyktingar, idrottsföreningar engagerar barn och ungdomar i sina verksamheter, pensionerade lärare arbetar ideellt med svenskundervisning. Listan över svenskarnas engagemang kan göras lång, ett engagemang och en kompetens som vi för övrigt borde uppmuntra mer.

Res tillbaka, eller stanna kvar i era hemländer är det råd flyende syrier och irakier får av dem som hävdar att Sverige är fullt. Man stannar och slås för sitt land, tillrättavisar Salsgård, ni kommer att behövas för att bygga upp landet igen. Det är orealistiskt men framförallt cyniskt att en framtida återuppbyggnad skulle underlättas av att människor tvingas stanna kvar och riskera livet i t.ex. Syrien där kriget hittills krävt närmare trehundra tusen liv.  Lika lite underlättas återuppbyggnaden av att flyktingarna fastnar i överfulla flyktingläger.

Ändå är det återkommande talet om att invandringen betyder att vi tar på oss ”en evig försörjningsbörda” det jag har svårast att förstå. Hur kan man blunda för den betydelse människor från andra länder haft för vårt välstånd genom åren? Och hur kan man bortse ifrån att Sverige med en allt mer åldrande befolkning kommer att vara i minst lika stort behov av invandrares arbetsinsatser i framtiden. Hälften av de som invandrat till Sverige under de senaste åren var mellan 15 och 34 år och kommer tillsammans med dem som nu söker sig till vårt land att utgöra en ovärderlig resurs. Att istället tala om dem som ”en stor försörjningsbörda” är direkt otillständigt.