Spektakel i riksdagsgruppen.

I folkpartiets riksdagsgrupp fanns under flera år en förnämlig utmärkelse med titeln ”Årets Blåklant.” Konkurrensen var oftast stenhård. För att undvika påtryckningar, i det här fallet för att undgå att bli nominerad, hölls namnen på jurymedlemmarna hemliga. Inte sällan återfanns pristagarna i partiets absoluta ledning, något som säkert bidrog till att densamma beslutade att pristagarnas namn liksom motiveringarna skulle hållas hemliga och vi är därför förhindrade att redovisa namnen. Preskriptionstiden bestämdes till 50 år och namnen blir således tillgängliga för historieforskningen 2035

Vid samma årliga spektakel framfördes också visor.  Körmedlemmarna varierade något men stommen bestod av Eva Eriksson, Tidaholm, KG Biörsmark, Norrköping, Ingemar Eliasson, Bromma och Charlotte Branting från Växjö. Således en ytterst kompetent grupp. Jag vill minnas att skönsången brukade ledsagas av Carl- Johan Wilsons eller Håkan Jonssons känsliga pianospel?

Engagemanget från kvartetten var hundraprocentigt. Vid framförandet av en tidigare redovisad sång om lantbrukets tillstånd var Charlottes rekvisita, förutom LRF-keps, en rejäl grep. Inlevelseförmågan gjorde att hon glömde att vi inte stod i en potatisåker utan befann oss i en av Stockholms förnämligare gästvåningar. I ett exalterat ögonblick körde hon med stor kraft grepen i det gamla fina parkettgolvet.

Nedan ett exempel som visar att vi var bättre på att rimma än på att förutse valresultat. Visan är från vårmiddagen 1998 och den ”effekt” vi förutspådde skulle  dröja till valet 2002. Göran Persson, som 1996 tagit över efter Ingvar Carlsson, lyckades trots ett dåligt valresultat 1998 regera vidare med hjälp av V och MP.

Visan om den märkliga Leijonborgeffekten     Mel: Det stora slagsmålet på tegelbacken

På hösten nittioåtta, med valet tätt inpå,

ett gäng från borgerligheten mot riksda'n syntes gå.

Där kom dom allesammans, alla statsråden hos Bildt,

och i blicken hade dom nåt mörkt och vilt.

Där var Ask och Bosse Lundgren,

 där var Alf och Davidsson.

Och Daléus, snett till vänster,

 ja, va fa'n kom han ifrån?

Där var Leijonborg och Könberg,

major Björklund stod breve,

han var sur för att han inte fick gå med.

I samma stund så samlades allt upp på Rosenbad

ett gäng som under fyra år ej gjort nån männ'ska glad

Så när Göran mana: "Anfall!"

ja, då tvekade en del

som var sura för att allting gått så fel.

Där var Johansson och Åhnberg

hyrda in från VPK.

Där var Winbergskan som var, om möjligt, rödare än så.

Där var Åsbrink, Tham och Östros

som med blodet rött och hett

gick mot riksdagshuset för att skipa rätt.

Där stod dom, moderater och sossar man mot man

med stöddig självgodhet - men ingen utav dessa vann!

Nej Göran han förlorade, det gjorde också Carl.

Det var Leijonborg som vann i årets val!

Och långt in i nästa sekel tala svensken med respekt

om det märkliga som sluta med en "Leijonborg-effekt". Ministär med liberaler, så långt ögat kunde se

så att till och med Jan Björklund fick va' med!