lördag 23 januari 2016

Promenad genom Falkenberg omkring 1920 - del 8



 Med hjälp av Ingeborg Hellbergs "En promenad genom Falkenberg omkring 1920" kommer jag att i några bloggar berätta om vilka affärer och verksamheter som fanns där och om människor och händelser knutna till dem. Det är naturligtvis mest av intresse för er med falkenbergsanknytning men kanske kan livet i en småstad i början av förra seklet intressera också andra...


I det här avsnittet ( 8 ) berättar Ingeborg om nedre delen av Storgatan och dess förlängning ner till Lotsutkiken och "Strannafloen"


Efter att vi passerat järnvägen tycker jag att ”Gamla Stan” börjar. På höger sida fanns Stenbergs Rökeri där de fina laxarna röktes. Mitt emot låg Emil Bohlins hus. ( alltså hörnhuset Storgatan 46/Hallanäsgatan 6, min anm.) Nästa hus var ”Gamla Prästgården” som vid den tiden inrymde det lilla skolkansli som då fanns. I huset fanns också Kristenssons charkuteri där man köpte sta´ns bästa medvurst. ( från början av 30-talet hette affären Karl Nilssons Charkuteri, min anm.)

Så har vi kommit till Gamla Kyrkan, fortsätter Ingeborg Hallberg. När den nya kyrkan var färdig ansåg man att den gamla kyrkan inte längre behövdes som kyrkolokal. Därför blev den alldeles vanhelgad. Den blev gymnastiksal för de högsta klasserna i folkskolan och föreläsningslokal. Läsbarnen undervisades där och jag tror också att folkdansarna övade där. Själv hörde jag till de elever som hade gymnastik där. Ännu idag när jag kommer in i vapenhuset tycker jag mig känna doften av varma, fuktiga gymnastikskor. Dessa användes av klass efter klass och hygienen var inte alltid den bästa.

Vi fortsätter promenaden längs Storgatan och går utmed kyrkogården ner mot ”Gåsatorget”. På andra sidan kyrkogården gick Färgargatan. ( måste rimligen vara St. Lars Kyrkogata, min anm.) Där låg Sjöbergs Rökeri. Där brukade vi, Kronvalls, röka korvar och skinkor. ( Det är alltså övre delen av den gamla rökeribyggnaden mot Hamngatan som man nu ”fem i tolv” och innan den helt förfallit, tagit beslut om att rusta upp. Min anm.)

Så är vi på Storgatan igen. På höger sida låg Elvins matservering. ( lite osäker men det bör vara Storgatan 55 som senare blev Läsrum för Sjöfolk ( min anm.) Till vänster låg Törngrens Krukmakeri. På den tiden tillverkades väl mest hushållsartiklar. Den fina Törngrenskeramiken kom väl lite senare. På samma sida låg också den inbyggda Kjellbergska Gården och mitt emot bodde Hildegard Bergström som bakade så fina spettkakor.

Promenaden går vidare ner genom Gamla sta´n. Vi kommer till målare August Bengtssons låga hus. Där är numera Hantverksmuseum och kallas Hindströmsgården. Vi ser Fältströms stora ”ria” på vänster sida och på den sidan låg också Mejeriet. Vi har nu kommit till Valskvarnen med kvarnbyggnad på höger sida och kontorsbyggnad på vänster.
Ja, nu är Storgatan slut men vi fortsätter förbi Ekmans, Liljas och Matilda Möllers hus. Då är vi framme vid Furet, den stora nöjesparken för falkenbergsfamiljerna. Under sommaren anordnades där dans och uppträdande av mer eller mindre kända artister. Dansmusiken utfördes av en blåsorkester. I den spelade bland andra From och hans son, Per Persson, Millberg, Stenberg, Edvin Svensson och Lindell. Den sista söndagen i augusti avslutades säsongen med ett fint fyrverkeri.

 (Redan 1906 hade Småfåglarnas Vänner startat folkparken Furet. Arbetarkommunen och ett privat konsortium var senare inblandade i driften tills idrottsföreningarna hyrde Furet 1924. Föreningarna drev den fram till 1931 då Furet inregistrerades som en del i den nationella folkparksrörelsen. Då hade inträdet stigit till 35 öre och dansbiljetten till 10 öre. Folkparken fanns kvar till 1956. min anm. Källa” Falkenbergsbilder Linus Almqvist.”)

Nedanför Furet låg Mekaniska Verkstaden. I den arbetade många falkenbergare. När den startade kom många Motala-bor hit. Det var yrkeskunnigt folk – From, Weick, Welander och smeden Andersson hörde till dessa. En del av dessa bildade en Blåbandsförening och en del var med och samlade arbetare till en rörelse.
Längst ner mot stranden låg Lotsutkiken. Runt om denna bredde strandängarna ut sig. Där hittade man många ovanliga växter eftersom frön spred sig från båtarnas laster. Nere vid stranden fanns också ”Strannafloen” som vi sa. När det frusit på gick vi gärna dit för att åka skridsko. Det var lugnt för föräldrarna, det gick inte att drunkna i det grunda vattnet, avslutar Ingeborg sin berättelse om nedre delen av Storgatan.

(Tidigare avsnitt finns i mitt bloggarkiv längst upp till höger.)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar